Friday 29 April 2011
Hall of Femmes två år

Första resan till New York, mars 2009.


För två år sedan packade vi för första gången våra väskor för att åka till New York. Vi hade researchmappar på våra datorer, döpta till Female Hall of Fame och Hall of Femmes. Vi smakade på namnen och bestämde oss för att döpa projektet vi inte visste så mycket om ännu till Hall of Femmes.

Vi har skrivit om det hundratals gånger här på bloggen. Hur mötena med de äldre kollegor vi mötte öppnade dörrar för oss och fyllde oss med hopp inför framtiden och kunskap om det förflutna. Vi ser inte på världen på samma sätt som för några år sedan.

Nu ska vi åka till New York för tredje gången. Vi ska anordna en releasefest, producera fler böcker och vi ska träffa många kloka kvinnor och män.

Medan vi packar våra väskor försöker vi sammanfatta vad som hänt de här åren. Vi är vemodiga, glada, ilskna och självsäkra. Vi är glada för att Hall of Femmes har gjort skillnad. Vi har föreläst på designskolorna, suttit med i utvecklingsråd och verkat som konsulter. Vi är stolta över att våra böcker har bidragit till att sprida kunskap om viktiga men bitvis bortglömda delar av vår designhistoria.

Med Lena Bergendal och Jennifer Rainsford utanför Pentagram, 2009.

Stefania Malmsten och Jan Gradvall tillsammans med Ruth Ansel på Moderna museet, 2009.


Bokrelease för Hall of Femmes:Ruth Ansel, Lilla Baren Riche, april 2010.


Hemma hos konstkritikern och magasinsamlaren Vince Aletti, 2010.


Book signing med Ruth Ansel på James Denziger Gallery, juni 2010.


Föreläsningen med Ruth Ansel på Moderna museet blev en succé och hennes namn är återigen aktuellt på ett sätt det inte varit på mycket länge. Hon är strålande glad, och mailar och säger att vi haft en betydande del i detta. Vi rodnar av berömmet och känner att det är ett kvitto, ett bevis på något vi vetat hela tiden – att det inte enbart handlar om vad du gör, utan i lika hög grad om hur det du gör lyfts fram av andra. Det finns ingen absolut rättvisa och de vars namn syns mest är inte av nödvändighet bäst. I så fall hade Ruth Ansels namn aldrig glömts bort. Det här gäller både kvinnor och män, men det drabbar kvinnor i högre grad.

Men vi är också ilskna. Varför måste just vi göra det här jobbet? Varför känner inte alla till de här personerna? Varför lägger vi ner så oändliga mängder tid – tid vi inte har – obetald tid – på att belysa kvinnofrågor. Tänk om vi hade kunnat ägna all den tiden på att slå världen med häpnad istället.

Tidningen Elephant som vi skrivit om tidigare har kommit ut med sitt nummer om huruvida det finns ett glastak för kvinnor. Vi erkänner villigt att vi gärna hade velat vara med i den artikeln, speciellt eftersom det flera gånger påpekas att ingen av de medverkande kvinnorna (som säger många bra saker) inte vill vara med. Vi har inga problem alls att prata om såna här saker. Tvärtom, vi kan gärna komma och föreläsa om det mot betalning. Bre ut oss ordentligt.

I slutet av artikeln konstaterar chefredaktör Marc Valli yrvaket och aningen oreflekterat att: ”Interestingly, during the course of our exchanges, Astrid Stavro noted that our first five issues featured a lot more men than women. I looked back and had to agree with her.” Astrid Stavro är tidningens enda kvinnliga medarbetare och den som hjälp Marc Valli att räkna till 1 – 1 som i en intervju med en kvinna på fem nummer. Han avslutar bekymmerslöst ”Funny what conclusions thinking about gender can lead you to.” Funny. Vi skulle vilja intervjua Marc Valli och be honom svara på alla de frågor som kvinnorna måste svara på, för det är ju trots allt i hans tidning de inte har fått medverka.

Vi frågar en vän som är ad och undrar om han kan peka på något som gör oss till specifikt kvinnliga formgivare? Han svarar snabbt: ”Inget”. Vi ger oss inte: ”Kom igen nu. Säg nåt, var inte så feg!”. Han svarar: ”Det skulle väl vara att ni tänker så mycket. Vi: ”Tänker?” Han: ”Ja … och att ni är så bra på det.”

Så om någon ställer den där jobbiga frågan till oss, den som ingen varken vill beröra eller svara på, så kommer vi inte att säga att det absolut inte finns någon skillnad mellan en manlig och kvinnlig formgivare. Vi kommer att svara att en viss skillnad finns det: Vi tänker mycket. Och vi är bra på det.

Posted by: 10:55

Categories: Arbete, Ruth Ansel

Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


*

NEWSLETTER

ARCHIVE

CATEGORIES


TAGS