De redan dramatiska kläderna har givits en dramatiserad, otroligt välgjord, utställningsform med mörka kabinett, speglar och filmprojektioner. Ur högtalarna strömmar ledmotivet till Barry Lyndon och God Save the Queen. Suggestivt och teatralt. Det är oundvikligt att inte tänka på att upphovsmannen till all denna svärta precis dött. Precis vid ingången hänger några svarta jackor som är så snygga och med sina enkla skärningar får en att vilja vara elak. Eller elakare. McQueen citeras på en skylt bredvid dem: ”I want people to be afraid of the women I dress.”

Vi hamnar bakom ett stiligt par i 55-års åldern där hon uppenbarligen är mycket insatt i mode. Att tjuvlyssna på hennes kommentarer är som att ha en privat guidad visning, vi lägger oss tätt, tätt bakom. Vi kommer till ett rum som domineras av tre bondageklänningar och hon säger hänfört ”THAT is fantastic!” ”Do you like it?” säger mannen, lite för högt för han har hörapparat men det får honom att verka osäker. Inga problem att se rollfördelningen där. Han frågar igen ”Which one do you like?” Han är helt hopplös, vilken kvinna som helst skulle fattat att det är klänningen till höger hon menar. ”The one to the right” säger hon.

Vi fortsätter och kommer till ytterligare några svarta klänningar, dessa är besläktade med de förra men mindre aggressiva i sin framtoning och mer hantverksmässigt gjorda. Mannen gillar dom här plaggen bättre, han tycker att dom förra var lite för obvious och att fjädrarna på fågelklänningen inte såg så bra. ”That is NOT what it’s about.” säger hans hustru. ”What is it about?” undrar han. ”It’s all about EXCITEMENT.”

Vår ciceron har sammanfattat utställningen.

En liten varning. Det här är en utställning man helst hade velat se ensam vilket är omöjligt. Om ni vill undvika störande inslag vid Kate Moss hologram, eller kommentarer av typen ”THAT WOULD LOOK GREAT AT A COCTAILPARTY!” (tyvärr inte bondageklänningen) så se till att gå så tidigt på dagen som möjligt, ta med öronproppar, eller köp en ljudguide.