Förutom lusten i att få lära mig om de här intressanta personerna så är det laddningen i projektet i sig. En emotionell bergochdalbana som kommer med perspektivet: den kvinnohistoriska ambitionen inom feminismen är ju både nedslående och euforisk. Hall of Femmes är ett nyktert kartläggande projekt, ett ledset och argt projekt, och ett kärleksfullt, positivt projekt – det personliga och känslomässiga tror jag att alla inblandade i varje bok har känt.

Det är tre helt olika designers – med egna sätt att arbeta, olika områden och speciella personligheter. En påtaglig skillnad är det sorgliga i att Tomoko Miho gick bort strax innan vi påbörjade boken om henne. Utöver att jag inte kunde följa upp det ursprungliga mötet med ytterligare intervjufrågor, som med Goldberg och Scher, så gav det en speciell känsla åt arbetssituationen. Andaktsfull, nervös, vemodig kanske? Det var skönt att veta att hon själv verkligen ville att boken skulle göras. Och att ha den ovärderliga kontakten med hennes nära vän Eric Breitbart, som har samredaktörat boken med mig.

Jag ser dem nog inte som separata delar. För mig är just det en viktig poäng med projektet. Hall of Femmes är en serie möten mellan yrkeskvinnor i designvärlden: samtal som uppstår när två yngre kvinnor och ett antal erfarna, framgångsrika kvinnor möts. För att bli djupt och analyserande gör ett sådant samtal kopplingar mellan det privata och det politiska, helt enkelt.

Jag hoppas att jag har fått en djupare förståelse för strömningar och politik inom designhistorien. Om jag ska ta några exempel är det Tomoko Mihos personifiering av modernismen, Paula Schers sociala aspekt på design, och pedagogen och loppmarknadssamlarsjälen Carin Goldbergs idéer om estetik och inspiration.