Friday 12 October 2012
So you have cancer :(

En av världens roligaste människor på en av världens bästa radiostationer.

Posted by: 23:05

Categories: Döden, Humor

Wednesday 3 October 2012
Tack för att jag slapp dö, älskling

 ”Han retas ju bara för att han tycker om dig.” De flesta av oss slapp höra den förklaringen så fort vi lämnat grundskolan, men andra har inte haft samma tur.

Man ser det då och då. Pojkvänsmotsvarigheten till bad cop/good cop – fast i en och samma person. Pojkvänner som busar med/retar/plågar sina flickvänner, för att sedan rädda henne undan det han just utsatt henne för. Tonårskillen som låtsasputtar sin tjej mot tunnelbanespåret för att sen fånga henne, som retnyps för att i nästa stund pussas, eller som skrämmer livet ur sin tjej för att sen skrattande ge tröst. Men frågan är om vi inte ser pojkvänsskrämslarnas okrönte konung här. Att fejka en flygolycka för att sen få ett lyckligt ja (läs ”jag säger ja till vad som helst nu när jag överlevde”) på sitt frieri. Herregud. Vi hade sagt nej. Nej, nej, nej.

Posted by: 19:38

Categories: Döden, Killar

Tuesday 7 August 2012
Anna Piaggi 1931–2012

Den toktjusigaste 81-åring vi någonsin sett har gått ur tiden. Se ett bildspel här och en film här.

Posted by: 14:33

Categories: Döden, Ladies

Tuesday 14 February 2012
Lillian Bassman 1917–2012

Lillian Bassman och Paul Himmel. Tidigt 90-tal. Foto: Lizzie Himmel.
Knappt hann vi publicera tidigare inlägg innan vi fick redan på det här. Den boken hann vi i alla fall få klart. Hennes assistent Stephen mailar oss och säger att Lillian var en tuff kritiker, men att hon älskade vår bok. Nu får vi tår i ögat av flera anledningar.
Junior Bazaar, 1946. Art direction and design: Lillian Bassman och Alexey Brodovitch. Foto: Richard Avedon.

Posted by: 07:39 2 comments

Categories: Döden, Lillian Bassman

Sunday 12 February 2012
Tomoko Miho 1931–2012

Tomoko Miho i sitt hem i New York, 2010. Foto: Nadja Hallström.

Det har varit en sorglig helg. I fredags dog en person vi lärt känna och kommit att beundra mycket.
När vi var i New York i våras, hade vi inte hört av Tomoko på länge och som vanligt hade vi förgäves försökt få kontakt. Men så en dag när vi stod i en klädaffär på Broadway ringde hon plötsligt och berättade att hon tillbringat en tid på sjukhus, hon hade fått cancer och läget var allvarligt. Det var enda gången hon berättade något om sin sjukdom, och vi berörde aldrig ämnet igen. Men den egentliga anledningen att hon ringde var för att säga att hon hade bestämt sig för att hon ville vara vara med i Hall of Femmes-serien och att hon såg fram emot att påbörja arbetet med boken så fort vi skickat över ett upplägg på strukturen. Vi protesterade och sa att själva arbetet med boken gjorde vi och våra redaktörer, hon var bokens huvudperson och hon behövde varken formge eller skriva den, varken under dessa omständigheter eller andra, men Tomoko var en envis och dedikerad person och sina karaktärsdrag behåller man oavsett hälsotillstånd.
Hon installerade en dator vid sin säng för att kunna gå igenom digitalt material. Hon fick hjälp av en vän att gå igenom de otaliga kartonger med arbetsmaterial och diabilder som stått och samlat damm. Under flera månader har vi tragglat oss igenom texter och bilder, arbetet har gått långsamt fram och meningsskiljaktigheterna har varit många. Det känns sorgligt att boken inte hann bli klar i tid, och att Tomoko aldrig kommer att få se den färdig.

Här följer ett utdrag från vårt förord:

Det ska erkännas med en gång att det inte är lätt att göra en intervjubok om Tomoko Miho, då en av hennes mest utmärkande drag är hennes stora ovilja att prata om sig själv.

Under vår research för Hall of Femmes upptäcker vi Tomoko Mihos arbeten på Alliance Graphic Internationals (AGI’s) hemsida. Vi har aldrig hört hennes namn tidigare och vi har aldrig sett hennes arbeten. Vem är hon?

När vi kontaktar henne för att få en träff svarar hon först att hon är upptagen med en deadline och förmodligen inte har tid, men att vi ska höra av oss när vi kommer till New York. Senare får vi veta att hon övervägt i två månader huruvida vi skulle ses eller ej. Noggrannhet är ett annat av hennes mest utmärkande drag.

Första gången vi ses i hennes lägenhet på Upper East Side vid Central Park är stämningen artigt nervös. Hon vill inte att vi ska spela in vårt samtal, men vi tar anteckningar. När vi går därifrån har vi en anteckningsbok full av namn, personer Tomoko arbetat med eller inspirerats av: George Nelson, Herman Miller, Frank Gehry, Lester Bookbinder, Ray och Charles Eames, Isamu Noguchi, Buckminister Fuller, Lella och Massimo Vignelli, Irving Harper, och John Massey. Men om Tomoko själv – ingenting. Hon har i tre timmar skickligt undvikit att tala om sig själv och det enda vi vet är att hon varit gift med en man som arbetade i Chicago samt att en av hennes bröder var arkitekt.

Däremot har vi fått bläddra bland hennes arbeten som vi tidigare bara sett digitalt och vi är enormt imponerade. Tomoko Miho är en arkitekt i pappersdräkt och hon applicerar tredimensionella lösningar även på trycksaker och affischer. Hennes arbeten har en rumslig dimension, och taktila kvalitéer som aldrig kan göras rättvisa på bild. Vi tänker att något museum borde köpa in samtliga av hennes verk och vi börjar själva drömma om att göra en utställning.

Tomoko Miho föddes i början av 30-talet som Tomoko Kawakami i Kalifornien där föräldrarna som var av japansk härkomst drev en blomsteraffär. Delar av sin uppväxt tillbringade hon och hennes familj i ett japanskt interneringsläger. När vi frågar henne om det svarar hon att det inte är något hon vill prata om. ”Those were difficult times, but we all came out well in the end.”

Efter studier på Minneapolis Art Institute och därefter på Art Center School i Kalifornien bestämmer sig Tomoko Miho för att det är formgivare hon vill bli. På Art Center möter hon också sin blivande man James Miho, som hon var gift med i över tjugo år.

Tomoko är en hängiven modernist och trots att hennes arbeten är strikt rationella är de starkt känslomässigt berörande. Med sina kreativa lösningar, sin egensinne och sin besatthet av detaljarbete är Tomoko Miho något av en designers designer. Att se hennes arbeten är att bli påmind om att för att göra riktigt bra saker så går det inte att kompromissa eller ta några genvägar – man måste vara hängiven sina idéer fullt ut.

Tomoko Miho i arbete på Center for Advanced Research in Design (CARD), 60-tal.

Affisch, ”Great Architecture in Chicago”. Del av MoMAs permanenta samlingar.

Katalog för Herman Miller.

Affisch, ”Friend or Foe?”, tillsammans med James Miho.

Omniplan, affischserie. Screentryck på silverfärgat metallpapper.

Posted by: 20:49

Categories: Döden, Tomoko Miho

Sunday 8 January 2012
Tioårsjubileum

Kära vänner, medievänner, uppdragsgivare, kvinnor och stalkers.

Nu firar Hjärta Smärta 10 år. 10 år av kreativa toppar och dalar, snedtramp och genidrag, ödmjukhet och storhetsvansinne, nederlag och framgångar. Men istället för att sätta ljus på tårtan, har vi bestämt oss för att sätta punkt.

Det började med jobbromantik. Två unga kvinnor som träffades på en utbildning och fann varandra (det var inte vänskap, det kom långt senare). Trots att vi träffades dygnet runt tog våra samtal aldrig tog slut. Våra pojkvänner blev svartsjuka. Vi såg på världen tillsammans och vi utvecklade ett gemensamt språk.
Vi gjorde varandra smartare, klokare och modigare.
Vi var trendiga på ett sätt som var skrattretande.
Vi engagerade oss med en frenesi som ibland skrämde våra kunder.
Vi matade varandra med konst, mode, design och arkitektur och det kändes helt fantastiskt.
Vi tog oss själva på stort allvar.

Vi lekte.
Vi blandade högt och lågt och smart och kul.
Vi jobbade jämt och vi jobbade aldrig.
Vi lärde oss att eftersom vi är kvinnor tror folk att vi gör mönster.
Vi lärde oss att eftersom vi är kvinnor tror folk att vi har svårt att komma överens.
Vi sökte kunskap i arkiven och på biblioteken.
Vi letade efter någonting som påminde oss om oss.
Vi skrev långa brev till varandra på semestern.
Vi reste jämt: Tokyo, London, Amsterdam, Peking, Rom, Helsingfors, Oslo, Trondheim, New York, Los Angeles, Barcelona. På hotellen trodde folk att vi var ett par. Det blir så när man inte längre behöver prata utan sitter tysta.
Vi var alltid professionella.
Vi ville alltid flytta utomlands.
Vi vältrade oss i typografi.
Vi sorterade in män efter typografiska system.
Vi stal ett ciggpaket av Gabor Palotai och tejp av Henrik Nygren, vi hade en idé om att göra en bok som skulle heta Saker vi snott av andra formgivare.
Vi snodde en rulle julpapper i en affär och sprang därifrån så fort vi kunde. Det var ett jobb vi själva gjort men det slog oss inte att vi hade kunnat be om referens ex.
Vi målade graffiti (en kväll).
Vi hittade en gång en död kanin som hade ett batteri i rumpan.
Vi köpte böcker till varandra.

Vi köpte kläder till varandra.
Vi lovade varandra att bli lite roligare. Kanske ta ett glas vin.
Vi blev mindre glada men mycket bättre.
Vi blev klokare och mindre coola.
Vi kände oss coolare än nånsin.

Vi kom ut från möten och hade samma idé.
Vi lärde oss att fylla i ansökningar och upphandlingar. Beundrarbrev kunde vi redan skriva.
Vi blev förälskade i Vince Aletti. (Enda gången i samma man.)

Vi var så fokuserade på arbete att vi glömde alla tråkigheter privat.
Vi var noga med att aldrig anspela på vår kvinnlighet i jobbsituationer, men det var innan vi hade fyllt 30, och innan vi lärt känna Ruth Ansel.
Vi lyssnade på P1.
Vi pratade om döden och formgav varandras dödsannonser.
Vi tyckte aldrig att vi pratade om sex men det är inte sant.
Våra assistenter tyckte vi var mycket tråkigare än de väntat sig.
Vi sminkade oss alltid i taxin på väg till möten.

Vi skaffade oss bundsförvanter. Jämnåriga kvinnor och äldre män.
Vi lärde oss säga ”Vi förordar den här lösningen.” istället för ”Det ska vara såhär.”
Vi lärde oss ta betalt.
Vi var så starka att vi kunde flytta berg. (Det kunde vi inte.)

För flera år sedan, när vi hade börjat bli kritiska, bestämde vi oss för att lägga ner men att vi borde göra något stort tillsammans först. Hall of Femmes blev vår hyllning till varandra, ett avsked som blev en nystart.

När vi senare träffade Paula Scher, rådde hon oss att söka oss vidare till större sammanhang, och för att göra det så måste vi dela på oss. Vi blev chockade, men vi förstod att hon hade rätt. Vi hade växt i taket. Vi hade stannat.

För 10 år sedan fick vi Kycklingstipendiet och för pengarna vi fick instiftade vi ett eget stipendium. Ingen fattade nåt – knappt vi själva heller. Våra mammor grät, för vi var så fattiga. Vissa tyckte det var smart PR-mässigt, andra att det var korkat och idealistiskt.

Men vad det egentligen handlade om, vilket är lätt att se nu i efterhand, är att ta en egen position. Vi var smickrade över att bli utvalda, men vi ansåg att man kan ta sig rätten att välja själv. På så sätt avslutar vi precis som vi började. Med Hall of Femmes har vi valt själva, och vi har försökt visa ett annat alternativ. Som vi ser det är det är vad design handlar om: att försöka göra saker bättre.

This is the end för Hjärta Smärta, men Hall of Femmes fortsätter. Vi kommer att ge ut nya böcker, och vi kommer att ha fler intervjuer här på bloggen. Vi planerar också ett framtida projekt som är hemligt än så länge.

Tack till alla som har varit med oss och mot oss, för många att nämna med namn. Ni har gjort våra tio år oförglömliga.

New York, 2011.

Posted by: 19:42 22 comments

Categories: Arbete, Döden, Romantik

Monday 2 January 2012
Årets julklapp

Angela och Samira i Stockholm.

Posted by: 12:38

Categories: Döden, Ladies, Romantik

Sunday 1 January 2012
Yves och Pierre

Yves och Pierre i Paris

I år gav vi av en slump varandra samma bok i julklapp så därför kan vi inte annat än att helt enigt rekommendera den, Brev till Yves av Pierre Bergé. Köp filmen också för ännu mer sorgeromantik.
Pierre och Yves i Marocko

Posted by: 13:07

Categories: Döden, Gentlemen, Romantik

Thursday 29 December 2011
Ett par med väldigt olika inställning till livet


Ur samma bok.

Posted by: 10:28

Categories: Döden, Nöjen

Sunday 5 June 2011
Dagens citat

If school days are the happiest of your life, I’m hanging myself with my skiprope tonight.


Jaqueline Kennedy-Onassis, 16 år, 1945 i ett brev till sin pojkvän.

Posted by: 23:07

Categories: Döden

NEWSLETTER

ARCHIVE

CATEGORIES


TAGS