Bea Feitler har beskrivits som en rule-breaker, en ball-breaker, en bad girl, en självsäker kreatör som följde sitt eget huvud och inte tog direktiv av någon. En högljudd brasilianska vars skramlande armband hördes på långt håll och som ändrade layouter efter att dom hade godkänts av högsta instans men ändå inte fick sparken. Den typen av rebelliska kvinnor är ovanliga. När vi började söka information om Bea Feitler och läst och hört beskrivningarna ovan, tittade vi på varandra och sa i en mun ”Hon måste vara gay.” ”Hon måste gått på droger.” Som vanligt hade vi rätt båda två.

Ruth Ansel, Lillian Bassman och Mary Shanahan (boken kommer ut i höst) har alla gemensamt att de arbetat tätt med Richard Avedon. Eftersom alla bildrättigheter kontrolleras av The Richard Avedon Foundation, har vi haft mycket kontakt de senaste året. Vi har budat provtryck, pratat i telefon och mailat en hel del. Trots att vi alltid blivit vänligt bemötta av programdirektör Michelle Franco, har vi byggt upp en bild av ett läskigt ställe med rigorösa regler.

Arkivet ligger högt upp i samma byggnad som MoMA, och innan vi åker upp drar vi upp riktlinjer inför mötet.

1. Vi får inte INTE säga ”Dick”. Dom vi jobbar med är ”Dick” med Richard Avedon, vi är inte det. Dessutom betyder det en annan grej på engelska, vi får inte börja dra såna skämt. Vad ska vi säga istället, säger man Richard Avedon, Mr Avedon eller helt enkelt bara Mr?

2. Börja inte skämta om andra världkriget (ett ticks vi har när vi blir stressade, ett utlopp för nervostiet. Fast ibland skämtar vi om cancer också. Vi har för övrigt redan formgett varandras dödsannonser.)

3. Spotta ut tuggummit innan vi går in.

Michelle Franco visar bilder ur arkivet.

Våra farhågor visar sig vara onödiga. Allt är väldigt tjusigt och Michelle visar oss runt i ett fantastiskt arkiv. Avedon var maniskt produktiv och de har har inte ens hunnit kartlägga hälften. Michelle öppnar lådor och arkivkartonger och lyfter fram kopior på både kända och opublicerade foton. På ena väggen sitter en gigantisk förstoring av bimannen, i hallen en miniutställning med porträtt från The American West. Alla modemagasin Avedons bilder publicerats i står inbundna i hyllor. Längst uppe vid taket står en lång rad röda anteckningsböcker i skinn, där skrev han ner alla datum och tider för sina fotograferingar. Två anställda arbetar på heltid med att säkerställa att digitala kopior efterliknar Avedons egna original.

”Vi letar efter praktikanter som kan hjälpa oss med arkiveringen, vet ni några?”undrar Michelle. Hur gammal kan man vara? undrar vi.

Efteråt går vi och tar en kaffe på ett ställe mittemot som känns bekant på något sätt, stället ser precis ut som Sosta. Det visar sig att han som äger stället har jobbat på Sosta.

Don’t mention the war. Utanför The Foundation.