Tuesday 7 January 2014
The Hall of Femmes’
Annual Report 2013

As the new year begins, we’d like to wrap up what we did last year.

2013 was the year Hall of Femmes expanded from a two-person mission to a much bigger one, thanks to our smart, savvy and professional collaborators.

2013 was the year we published four new books; three on Tomoko Miho, Lella Vignelli and Janet Froelich, which we celebrated with parties at Moderna Bar, Yaki Da and Lydmar Hotel. We also compiled our 700 – so far – blog posts, written between 2009 and 2013, into a book.

2013 was the year we arranged our first (but not last!) conference, aka design festival, aka Best Week of 2013: Hall of Femmes Talks, at Moderna Museet. For two days, Swedish creatives experienced lectures from and discussions with leading international creatives. Thank you all for making this conference so memorable, and thank you for the kind words, e-mails and letters we’ve received – it means the world to us.

2013 was the year we started to do podcasts, thanks to Stockholm based production company Filt.

2013 was the year we did several new interviews with leading Swedish creatives, who generously shared their thoughts on both gender and design. Don’t miss this brand new interview with leading lady Lotta Kühlhorn.

2013 was the year we sometimes changed position, from doing interviews, to being interviewed.

2013, in the Fall, we presented a screening: »Sarnos – A Life in Dirty Pictures«, a documentary by Wiktor Ericsson, at Bio Rio. After the film, there was a conversation between Peggy Sarno and Hall of Femmes’ editor Ika Johannesson.

2013, in October, we were honored with the prestigious Bengt Hanser Award for, in the words of the jury: »having contributed to an improved industry for both men and women – and for giving us a more inclusive history of design« (We’re so proud!).

And not forgetting – in 2013 we got this web page.

We wish you a wonderful new year, and hope to see you at one of the events we’re planning for 2014. Our first event for 2014 is »True freedom can only be collective«, welcome!

2013

Posted by: 07:20

Tags: , , , , , , , , , ,

Categories: Books, Hall of Femmes intervjuar, Ladies, Seminars

Thursday 18 October 2012
Hall of Femmes intervjuar: Maina Arvas

















Du har varit redaktör för tre Hall of Femmes-böcker, om Carin Goldberg, Paula Scher och Tomoko Miho. Vad har varit mest givande med arbetet?
Förutom lusten i att få lära mig om de här intressanta personerna så är det laddningen i projektet i sig. En emotionell bergochdalbana som kommer med perspektivet: den kvinnohistoriska ambitionen inom feminismen är ju både nedslående och euforisk. Hall of Femmes är ett nyktert kartläggande projekt, ett ledset och argt projekt, och ett kärleksfullt, positivt projekt – det personliga och känslomässiga tror jag att alla inblandade i varje bok har känt.

Har arbetet med de olika böckerna skiljt sig åt?

Det är tre helt olika designers – med egna sätt att arbeta, olika områden och speciella personligheter. En påtaglig skillnad är det sorgliga i att Tomoko Miho gick bort strax innan vi påbörjade boken om henne. Utöver att jag inte kunde följa upp det ursprungliga mötet med ytterligare intervjufrågor, som med Goldberg och Scher, så gav det en speciell känsla åt arbetssituationen. Andaktsfull, nervös, vemodig kanske? Det var skönt att veta att hon själv verkligen ville att boken skulle göras. Och att ha den ovärderliga kontakten med hennes nära vän Eric Breitbart, som har samredaktörat boken med mig.

Tycker du att de privata och de yrkesmässiga delarna i intervjuerna är lika intressanta?

Jag ser dem nog inte som separata delar. För mig är just det en viktig poäng med projektet. Hall of Femmes är en serie möten mellan yrkeskvinnor i designvärlden: samtal som uppstår när två yngre kvinnor och ett antal erfarna, framgångsrika kvinnor möts. För att bli djupt och analyserande gör ett sådant samtal kopplingar mellan det privata och det politiska, helt enkelt.

Har du lärt dig något nytt om design i och med böckerna?

Jag hoppas att jag har fått en djupare förståelse för strömningar och politik inom designhistorien. Om jag ska ta några exempel är det Tomoko Mihos personifiering av modernismen, Paula Schers sociala aspekt på design, och pedagogen och loppmarknadssamlarsjälen Carin Goldbergs idéer om estetik och inspiration.

Posted by: 08:16

Categories: Carin Goldberg, Hall of Femmes intervjuar, Maina Arvas, Paula Scher, Tomoko Miho

Tuesday 21 August 2012
Hall of Femmes intervjuar: Carolina Laudon

Carolina Laudon är typograf, typsnittstecknare, föreläsare och vinnare av årets Berlingpris. Hon har ritat typsnitt för Systembolaget (med den glada uppåtknorren på det gemena G:et), DN:s Bodoni, White arkitekter. Hon har också en genomtänkt och välskriven blogg. Vi träffar Carolina på en lunchrestaurang i Göteborg. Liksom många bokstavsintresserade människor har hon sitt eget sätt att se på världen och formulera sig på. Själv beskriver hon sig som en person som går sina egna vägar både i tankarna och yrket.

Hur kom det sig att du blev intresserad av bokstäver?

Mitt första typsnitt som jag gjorde var för en uppgift på HDK. Vi skulle egentligen inte alls göra typsnitt, så det var ett misstag av mig. Men det kändes så naturlig när jag gjorde ett. Det grafiska uttrycket och hantverket i typsnitt tilltalar mig. Det finns en ren och enkel estetik i bokstäver som jag tycker mycket om. Historien om bokstäver slutar heller aldrig att fascinera mig.


Monopol för Systembolaget.

Din mamma tillhörde den första årskull som utbildade sig till dataprogrammerare på 60-talet medan din pappa var hemmaman. Kan du berätta om dem?

Att ha en yrkeskvinna som mamma lärde mig att arbetet är det man gör i livet och familjen är där man hör hemma. Man måste vara petnoga när man väljer det man ska arbeta med i livet. Och att utbildning och flit är en dygd och att man aldrig ska ge upp. Jag är nämligen enormt envis. Att arbeta med datorer trodde jag att alla mammor gjorde, men så var det ju inte. Jag förstod lite senare att det hon gjorde var lite udda för hennes generation. Att arbeta med något lite udda är för mig naturligt.


LTD Cut

Du är delvis uppvuxen i New York och gick i en amerikansk skola tills du var 15 år. Hur har det påverkat dig?

Min mamma brann för sitt jobb och vi fick följa med henne ut i världen när hon arbetade utomlands. I New York fick jag gå på några väldigt bra och kreativa skolor. Mitt favoritämne var architectural drawing och fine drawing, så blyertspennan var ofta min bästa vän under uppväxten. Det var också nyttigt att stå utanför jantelagen som tonåring och bara få vara den man var.


LDT Shake

Vad utmärker ett bra typsnitt?
De flesta typsnitten är gjorda för specifika användningsområde som ställer olika krav på hur de ska se ut. Därför ser de olika ut. Ett brödtypsnitt i en roman har helt andra krav än ett typsnitt för mobilapplikationer. Genom att känna till bakgrunden till sina typsnitt så kan man sätta bättre typografi.

Många menar att typografi är en väldigt smal disciplin men det håller du inte med om?

Absolut inte. Typografi är en väldigt bred designdisciplin och inte bara en del av grafisk design. Typografi finns överallt; på vägskyltar, hus, förpackningar, filmer, internet, etiketter och i böcker, tidskrifter och mobiler. Ja, faktiskt överallt. Typografi knyter samman flera discipliner som arbetar med kommunikation. Och text är närvarande överallt. Det är en fin egenskap tycker jag.

Är typsnittstecknare ett ensamt yrke? 

Det behöver det inte vara, men flera typsnittstecknare jag känner har behov av att få fördjupa sig i den typsnittsgenre man arbetar med i lugn och ro och man är ofta ensam i processen. Mina bokstavskompisar är ovärderliga fast de bor långt bort.

Har du som typograf även ett språkligt intresse? 

Jag är en formgivare som älskar den typografiska estetiken och är djupt intresserad av skrifthistoria där språkets utveckling är en del.

Ofta pratar man om typografi i termer av rationalitet och funktion, ändå upplever vi att många formgivare har ett mycket känslomässigt förhållande till typografi och hur diskussioner om typografi lätt urartar och blir dogmatiska. Varför är det så?
Typsnitt berör väldigt många. De flesta är stora konsumenter av text och därmed typografi. Det går inte att bortse från att typografi sätter en ton på en text eller ord. Vare sig man gillar det eller inte. Man kan uttrycka mycket genom typografi. Det är ett hantverk som tar sin tid att lära sig. Det finns mycket att ta hänsyn till. Då kanske det är lättare att anamma en dogmatisk syn på typografi och hoppas att det håller. Det är inte särskilt nyskapande tycker jag.

LDT White för White Arkitekter.

Varför tror du att det finns så få kvinnor som är typsnittstecknare? 
Ingen aning faktiskt. Det kanske finns för få kvinnliga förebilder? Men det har hänt en del det senaste decenniet, så jag håller tummarna för att trenden håller i sig i mitt lilla skrå.

LDT Stockholm.

Ser det likadant ut internationellt sett? 
I Tyskland, England och Holland finns flera utbildningar inom typsnittsdesign, så där finns det flera formgivare, både manliga och kvinnliga.

Kan du berätta om ett uppdrag du är särskilt nöjd med?

Typsnittet Monopol för Systembolaget betyder mycket för mig. Jag växte mycket och blev mer självständig i projektet. Det låter lite tokig men på HDK fick vi en gång besök av superstardesigner David Carson som höll en föreläsning för alla och en workshop för en mindre grupp. Jag minns inte varför det fanns en indelning, men en klasskompis blev besviken och lyfte huvudet högt och sa; Näh, jag kan vara min egen David Carson. Och utan att vet om det, så berörde hon mig väldigt mycket. Varför inte, tänkte jag och sedan dess har jag haft det som mitt ledord. Jag kan vara min egen superstardesigner.

Vad är det bästa råd någon gett dig?

Våga vara nybörjare.
LDT Cartoon.

Posted by: 15:23

Categories: Carolina Laudon, Hall of Femmes intervjuar, Typografi

Friday 6 July 2012
Hall of Femmes intervjuar Tove Langseth


Hur såg din första tid i yrkeslivet ut?
Jag gick ut Beckmans 1999. Men sista terminen var jag inte i skolan så mycket för jag hade redan fått jobb på reklambyrån Paradiset som då var den tongivande byrån. Såhär i efterhand har jag insett att den där tiden var oerhört speciell. Jag jobbade ihop med grundaren Jocke Jonason med uppdraget Diesel som var ett världskonto och väldigt stort. Jag fick fruktansvärt mycket ansvar från start. Nu när jag tänker på det så imponeras jag över att han vågade släppa det ansvaret till mig – jag åkte själv och höll i stora plåtningar runtom i världen med några av världens bästa fotografer. Herregud, jag var ju så liten! Nu i efterhand har jag förstått att få jobba med folk i den kaliber jag gjorde då var något helt unikt, men då tog jag det mer som en självklarhet eftersom jag inte hade något att jämföra med. Det var hur som helst en grym tid, jag lärde mig fruktansvärt mycket. Och jag lärde mig att man ska våga lita på unga människor och lära dem att ta ansvar.

Finns det någon person som betytt mycket för dig som yrkesperson?
Ja, Jocke. Vi jobbade och reste så mycket tillsammans, han blev min mentor. Dels hade han en enkel och bra inställning vad gällde jobbet, sådär basic och klokt – det betydde inte att reklamen man gjorde blev foträt eller förnuftig, kolla på Dieseljobben. Men han hade också många kloka råd som jag tog till mig. Som till exempel att man aldrig ska jaga pengar. Man ska göra sitt jobb, man ska jobba för att man tycker det är kul. Det kan låta banalt men jag tycker fortfarande att det är jäkligt klokt och jag tycker det är väldigt många unga människor som har helt fel fokus. Pengarna kommer ändå, om du gör jobbet bra. Men du måste göra jobbet först, inte tvärtom.


Hur påverkade det dig att bli framgångsrik så tidigt?
Helt ärligt så såg jag det inte så, att jag blev framgångsrik. Jag är inte riktigt typen som går upp i mina egna framgångar, tvärtom har jag snarare en tendens att fokusera på det som jag gjort fel eller som gått sämre. Det kanske låter lite deppigt men jag funkar så och just när jag var 25 och allt rullade på så snabbt kanske det var bra. Folk som tycker de är bäst i världen när de är 25 tenderar att vara rätt jobbiga. 

Vad har du haft för mål längs med vägen i din karriär?
Jag har aldrig haft utstakade mål i stil med “jag ska vara VD innan jag är 30” eller så, utan fokuserat mer på att försöka göra jobbet jag har framför mig så bra jag kan. Det har i sin tur lett mig framåt och givit mig olika chanser. Som att hänga med Jocke till London och starta byrå där eller när jag blev CD på Brindfors. Men jag tror det är viktigt att våga när man får möjlighet att testa något som i stunden kanske känns läskigt eller svårt. Det är nog allmänt ett bra mål i sig, att fortsätta våga och testa. Det tenderar att bli svårare ju äldre man blir och det är lite farligt. Det finns ett bra driv i det som man måste vara rädd om och inte förlora. Att fortsätta förvåna mig själv, det vill jag försöka med. 

Vad ser du som dina styrkor som kreatör?
Jag är hård mot mig själv och väldigt uthållig. Jag är också rätt bra på att se det jag håller på med utifrån, vilket kan vara svårt när man är mitt i någonting. Sen är jag både bra på idéer och på form. Haha, det blev ju en massa saker!


Finns det någon kampanj du ser tillbaka på och är extra nöjd med?
Alla kampanjer är så olika, med sina olika förutsättningar och omständigheter. Men några favoriter är grönsakskampanjen för Coop Konsum, en del grejer vi gjorde för NK och sen det vi gjort för Kungliga Operan. 

Hur ser du på din roll som creative director jämfört med att vara ad? 
Det här med att vara CD är i Sverige fortfarande en ganska skiftande roll. På DDB jobbar jag som senior kreatör, vilket om man översätter det till hur man jobbar utomlands motsvarar att jag är CD med kreativt ansvar för ett antal större kunder. Det passar mig bra då jag vill vara verksam i uppdragen och jobba handfast med idéer. Att vara CD kan annars ibland tendera till att innebära att det mest handlar om administration och att sitta i möten. 

Du springer mycket och har till och med en blogg om löpning. Berätta mer!
Springa har jag alltid gjort, när jag var yngre som konditionsträning på somrarna när det var paus från basketen. När jag slutade med basketen fortsatte jag springa, med paus under mina tre graviditeter. Dock lät jag jobbet bestämma förutsättningarna; hade jag fullt upp så fick löpningen stryka på foten. Plötsligt en dag tröttnade jag på det. Jag fick någon liten uppenbarelse om att jag bara har den här kroppen, that’s it. Så jag började springa mer, oavsett om det var tusentals saker att göra på jobbet så såg jag till att hitta tid för löpningen. Jag sprang längre och längre och bestämde mig för att springa Stockholm Marathon. Fem månader senare stod jag på startlinjen i det kallaste Stockholm Marathon någonsin, 4 grader och ösregn och hård vind. Men det gick bra! Sprang i mål på 3:14:08 vilket blev en 49:e plats av alla kvinnor. Min blogg startade jag för att jag ville dokumentera alla mina pass i ensamhet och kolsvart vintermörker, för min egen skull. Men det var kul när jag insåg att andra ville läsa om det och jag har fått många fina mail om att människor får pepp av bloggen. 

I boken om Janet Froelich som vi håller på med, berättar hon om en teori hon har om att kvinnor i hennes ålder inte är uppvuxna med sport och att det har påverkat deras karriärer negativt för att dom inte blivit tränade i sporttänkandet, att sätta upp mål, att kunna ta förluster och så vidare. 

Detta är mycket intressant och något som jag själv gått och klurat på. Jag tror hon har helt rätt. Jag spelade mycket basket som ung, tränade fem dagar i veckan, matcher på helgerna och läger och träning på somrarna. Det har skapat jättemycket av min person; det har gjort det naturligt att kämpa, att ge upp ligger oerhört långt bort för mig. Man kämpar tills man är klar. Jag tror också det där om motgångar är sant men saken är att det också gäller framgångar. Lite det som jag förut nämnde att jag ibland har svårt att ta till mig det bra, det gäller både det dåliga och bra. Man går vidare, man är liksom redan fokuserad på nästa mål, på att vinna nästa match. Att tävla måste man öva på, det är jobbigt för det tar kraft och man måste lära sig hantera det utan att bryta ihop.


Du sitter i styrelsen for Komm. Vad tycker du är bra med den svenska reklambranschen, vad är dåligt, hur ser det ut med jämställdheten?
Jag är mycket hedrad över styrelseplatsen men det är sprillans nytt. Tycker dock de har ett tydligt fokus på jämställdhet så det känns bra. Vad gäller branschen så har mycket hänt de senaste åren; många fler tjejer som syns och märks. Förr försvann många i och med att de fick barn, det ser man inte lika tydligt nu. Men det där som Janet säger om sport, det har jag funderat kring själv som sagt. Och min teori är att en bransch inte kan ändra sig själv för att man ber om det. Kanske måste man acceptera spelreglerna för att ta sig in – och väl inne är det lättare att förändra. Det jag menar är att reklambranschen är rätt hård och krävande. Man måste vara lite tuff och inte ge sig för annars försvinner man. Och håller man sig kvar och är tuff så får man plötsligt utrymme och kan tycka och påverka.


Posted by: 13:08

Categories: Hall of Femmes intervjuar, Idrott, Tove Langseth

Tuesday 12 June 2012
Hall of Femmes intervjuar: Nicole Kärnell




Nicole Kärnell är nyutexaminerad från Beckmans, höggravid och aktuell med sitt bokprojekt Staden, en återutgivning av Anna Brantings roman från 1901.


Hej Nicole, hur kom det sig att du ville utbilda dig till formgivare?
Efter gymnasiet flyttade jag till Barcelona där jag bodde i tre år. Jag började läsa modedesign, men avslutade utbildningen och fick därefter jobb som assistent på spanska klädmärket El Delgado Buil. Vi var bara tre personer som jobbade där och rollerna var flytande, alla gjorde allt. det var när jag började göra våra look-books som jag fick upp ögonen för grafisk formgivning, innan dess visste jag knappt vad det var.

Jag bestämde mig för att flytta hem och söka till Beckmans, det kändes som att grafisk formgivning skulle kunna vara ett sätt för mig att ha kontakt med olika branscher som jag är intresserad av. Hemma i Stockholm fick jag jobb som ateljéassistent på Essen International, en grafisk identitetsbyrå. Jobbet på Essen var min första riktiga kontakt med branschen. Det var en nödvändig erfarenhet för mig, men ganska långt från det jag ägnat mig åt i Barcelona.

Berätta om ditt slutprojekt och varför du valde det?
Det jag har gjort är ett förslag på en återutgivning av romanen Staden, skriven 1901 av Anna Branting som var recensent, författare och gift med statsminister Hjalmar Branting. Staden är en av de första stadsskildringarna skriven av en kvinna i svensk litteraturhistoria, men har inte getts ut på över 100 år. Man skulle kunna säga att Anna Branting är i princip okänd som författare. Jag vill lyfta fram den här romanen idag, eftersom jag tror att den kan inspirera många. Den är modern och medryckande i sitt språk och den lyckas sätta fingret på ett socialt klimat som inte verkar ha ändrats så värst mycket det senaste seklet. Den har verkligen potential att bli en klassiker!

Jag valde det här projektet för att det finns så många delar av det som jag tycker är intressanta. dels formgivningsaspekten, hur man genom grafisk form kan kommunicera boken på olika sätt, men också den inblick i litteraturen jag har bjudits genom olika personer jag har kontaktat under arbetets gång. Bland andra Anna Westerståhl Stenport som är docent i litteraturhistoria och har skrivit ett förord till boken.

På ett personligt plan tycker jag att Anna Branting ger en beskrivning av den problematik hon upplever som kvinna i sin umgängeskrets, sådant jag kan känna igen mig i. Den personliga kopplingen blev en ögonöppnare för mig, helt plötsligt tyckte jag att jag förstår mig själv bättre.

På vilket sätt?
Branting slits mellan någon slags barnslig ilska gentemot sin omgivning och ett försök att passa in i densamma. Denna ambivalens märks i hennes förhållande till sin man, sina vänner och senare även till sitt jobb. Jag har ett liknande förhållningssätt till min omgivning, men också till min bransch. det finns attityder och krav som gör mig upprörd och ledsen, samtidigt vill jag någonstans vara en del av mitt sammanhang och har ett stort behov av att passa in.

När vi gick ut skolan för ungefär tio år sedan pratade man inte om genus på designutbildningarna. Hur ser det ut idag?
Jag upplever att genusdiskussionerna på Beckmans har varit på tapeten sedan er presentation av Hall of Femmes, på vårterminen i ettan. Jag hade innan dess funderat över att jag ibland på skolan kände att jag inte passade in eller hörde hemma. Jag tror att mycket handlar om avsaknaden av kvinnlga lärare inom vissa ämnesområden, till exempel typografi. Ert iniativ att lyfta fram kvinnliga formgivare var därför så behövt. Ni beskrev något som jag tror att många kunde känna igen sig i. Efter er föreläsning var det som att korten låg på bordet.

I tvåan bjöd jag in Vanja Hermele till skolan för att hålla en föreläsning om genus och jämställdhet i kulturbranschen. Hon tog upp det faktum att många kvinnliga studenter ”försvinner” efter sin konstnärliga utbildning. Dom kanske börjar ägna sig åt annat eller tar mindre framträdande roller i yrkeslivet. Frågan ”hur ska jag klara mig på en byrå, ska jag kanske jobba med något annat?” har kommit upp under diskussioner med klasskompisar. Självklart har det inte bara med genusfrågan att göra, utan även om det tuffa arbetsklimat, den konkurrens och det höga tempo som finns på vissa arbetsplatser.

Vad har du för förväntningar inför framtiden?
Jag ska ha barn om en månad så jag är såklart full av förväntningar. Efter det vill jag jobba vidare med det jag påbörjat med examensarbetet; att Staden ska återutges och att projektet kan växa åt fler håll. Jag hoppas också att jag ska hitta ett professionellt sammanhang som är spännande tillsammans med människor jag trivs med och kan lära av.

Vad är det bästa råd någon gett dig?
Var sak har sin tid – ett gott råd till en otålig person.

Posted by: 19:18

Categories: Hall of Femmes intervjuar, Nicole Kärnell

Thursday 31 May 2012
Hall of Femmes intervjuar Anna Qvennerstedt

Foto: Niklas Palmklint
Hur kom det sig att du blev copywriter?

Jag har sen mellanstadiet eller så vetat om att jag har lätt att formulera mig i skrift. Det var alltid min paradgren i skolan. Jag skrev också mycket på egen hand under uppväxten. Ändå hade jag helt andra planer för mitt yrkesliv. Jag skulle bli produktdesigner först. Efter ett misslyckat försök att genomföra en fyraårig ingenjörsutbildning i London åkte jag hem, flyttade till Stockholm och fick genom en telefonförsäljarkollega höra talas om Berghs. Jag gick en förberedande kvällskurs först. Efter det året sökte jag till både art- och copylinje. Men det blev ju copywriting till slut.

När vi letat efter äldre kvinnliga art directors i Sverige har vi hittat väldigt få, hur ser det ut bland copywriters?
Ja, det finns få kvinnliga copywriters. Åtminstone i min generation, det bättrar sig som tur är i nästa. När jag gick på Berghs i början av 90-talet var vi ungefär lika många killar som tjejer i klassen, men det hjälpte inte.

Jag vet inte säkert vad det beror på. Visst finns det en manlig norm i reklambranschen och framför allt finns det väldigt många män, men jag har inte själv upplevt att det har varit svårt att forcera.

Det är dessutom en väldigt tävlings- och prestationsinriktad värld, men jag vet inte riktigt varför det skulle vara mindre intressant för kvinnor. Det är i alla fall ett problem att könsfördelningen är skev. Ett problem som blir lite mindre för varje år, tror jag.

Jag kan erinra mig många tillfällen i början av min karriär när jag kände mig tillintetgjord av män. Men jag vet inte om det berodde på att jag är kvinna eller på att jag var ung och oerfaren. Både och, kanske.

Det finns förresten fortfarande tillfällen när jag känner mig tillplattad. Men jag tror att man måste tåla ett visst mått av tillplattning i den här branschen. Vi råkar alla ut för det. Man får reparera sig och komma igen.

I en intervju berättar du att du ofta blivit tillfrågad att vara med i olika sammanhang just i egenskap av att du är kvinna. Det är något vi känner igen oss i. Hur reagerar du på det och har det förändrats över tid?
När jag väl hade fått mina första kreativa framgångar blev det plötsligt en stor fördel att vara kvinna. Jag kunde fylla en kvot i jurysammanhang, paneldebatter och annat. Det har absolut hjälpt mig i min karriär.

Det fanns en tid när jag tänkte mycket på att jag nog blev vald för att jag är kvinna, att jag inte var värd det egentligen. Nu har jag slutat tänka så. Det är väl det som har förändrats. 

Fortfarande tycker jag att det är lite orättvist att meriterade och begåvade killar inte får riktigt samma möjligheter till att sitta i jurys, exempelvis. Men de har kanske haft det lättare på andra sätt.

Kvinnor tjänar mer pengar idag än de någonsin gjort, vilket har förändrat konsumtionsmönstret. Har synen på, eller normen för vad som är bra reklam förändrats när konsumenten allt oftare är en kvinna?
Jag tror att normen för vad som är bra reklam förändras i takt med att det blir fler kvinnor som gör reklamen. Det finns absolut en norm för vad som är bra reklam, och den normen är till stor del skapad av män. Det tar nog lite tid att förändra.

Tror du att det på sikt kan påverka hur arbetsgrupperna är sammansatta?
Numera efterfrågas kvinnliga kreatörer av många uppdragsgivare. Många av våra kunder riktar sig främst till kvinnor och de vill bestämt att det ska representeras i arbetsgruppen.

Tror du att det finns ett universellt reklamspråk och att man inte behöver fundera i termer av kön?
Jag tror egentligen inte att man behöver tänka så mycket på vilket kön man vänder sig till när man skapar reklam. Det är i alla fall viktigare att tänka på andra saker. Jag är själv en reklamkritisk jävel, så jag brukar försöka tänka att jag ska övertyga mig själv. Om jag lyckas med det har jag nog med många andra på köpet, både män och kvinnor.

Men sen tycker jag att reklam kunde vara mer varierad. Att det kunde få finnas fler språk. Allt behöver inte vara kul. Allt behöver inte vara lätt att förstå. Det finns fler sätt att beröra än med sketcher, helt enkelt.




Vad är det bästa råd någon gett dig?
Jag har nog fått många bra råd genom åren. En sak jag kommer att tänka på är det där med att säga nej. Länge var det ett slags ideal för mig, att kunna sätta gränser och säga nej när det blir för mycket.

Men sen fick jag rådet att tänka tvärtom. Att säga ja. Det är ett bra råd, tycker jag, kanske särskilt för oss kvinnor. Inte att tacka ja till allt skit som kommer farande, men att våga säga ja när man får ett omöjligt jävla uppdrag som man inte har en aning om hur man ska klara av. Det försöker jag göra nu förtiden.

Posted by: 06:44

Categories: Anna Qvennerstedt, Hall of Femmes intervjuar

Sunday 11 March 2012
Låt oss presentera kvinnan bakom kvinnorna


Låt oss presentera en av Hall of Femmes viktigaste medarbetare – Nina Beckmann, vår projektledare. Nina arbetar med flera olika projekt parallellt. Hon har varit vikarierande professor i illustration på Konstfack med ansvar för masterstudenterna och när hon inte projektleder Kolla! eller driver Wonderwall, styr hon upp vårt arbete med Hall of Femmes. Med sin outtröttligt konstruktiva attityd hjälper hon oss att hitta lösningar på problem, be
hålla fokus när vi snöar in på detaljer och ger oss ny motivation när vi blir trötta och gnälliga. Nina Beckmann är kvinnan bakom kvinnorna, och vilken kvinna sen!

Hur lyckas du vara effektiv när du organiserar så många saker parallellt?
När jag håller på med projekt som engagerar mig så blir jag som elektrisk. Då går det undan av bara farten. Jag tror jag har en fallenhet för en typ av organisering som krävs när man driver projekt, att snabbt förstå och utveckla uppdraget. Jag gillar också budgetarbete och hur man konstruktivt kan jobba med budgetar för att få ut mesta möjliga av dem.
Befruktar dina olika uppdrag varandra på något sätt? Hur?
Absolut. Då jag ofta arbetar med innehållsdrivna projekt inom visuell kommunikation, så finns flera synergieffekter. Jag lär mig nya saker hela tiden i projekten, något som ofta utvecklar och befruktar de andra projekten. Kontaktnätet vidgas och det ger ofta fler och bra ingångar.
För att ge ett exempel så jobbar jag förutom med Hall of Femmes med Kolla!. I år har vi tema Affischen. Jag fick höra talas om den intressanta utställningen och publikationen Graphic Design: Now in Production där Andrew Blauvelt, formgivare och curator på Walker Art Center, skriver om just affischer. Parallellt med detta sitter jag i en arbetsgrupp med Ivar Björkman och Ikko Yokoyama där vi arrangerar ett seminarium i maj på Konstfack. Till seminariet har vi nu tillsammans med Iaspis bjudit in Andrew att föreläsa. Dessutom var det nära att Paula Schers begåvade man Seymour Chwast kom till Kolla! Affisch Festival som äger rum nästa vecka.
Nämn tre personer du beundrar.
Först kom jag inte på någon, troligen för att det så lätt blir högtravande, som att sätta en person på piedestal. Sen när jag väl kom på en, kom jag på jättemånga, så egentligen beundrar jag nog många människor, i stort och i smått. Det kan vara människor jag jobbar med, jag kan bli hänförd av en utställning och beundra just den konstnären, och så beundrar jag mod och uppskattar nyfikenhet. Jag beundrar Louise Bourgeois, Ai Wei-Wei, Lina Thomsgård, Joanna Rubin Dranger, Liv Strömqvist, Anna Ternheim, min dotter Siri som är så orädd, Barack Obama, Mats Gustafsson för att nämna några.

Men ok, lite mer specifikt. Inga-Britt Ahlenius, för civilkuraget som verkar genomsyra hennes karriär. Robyn, hur hon tar saken i egna händer, startar skivbolag, utvecklas musikaliskt, bjuder på show och otippade lösningar samt hennes intresse för form och det visuella utryck. Paula Scher i sin oräddhet, smartness och professionalism.

Hur blev du feministiskt medveten?

Jag har svårt för orättvisor och stereotypa roller i allmänhet, så när jag upptäckte att kvinnor och män ofta förväntas vara på ett speciellt sätt så var jag själv inte alls bekväm med de rollerna. Jag gillar ingen av de stereotypa könsrollerna, varken den manliga eller kvinnliga. Man kan säga att jag blev feministiskt intresserad, dock inte så uttalat för mig själv, när jag gick i gymnasiet. Det blev allt mer tydligt när jag började jobba på skivbolag på nittiotalet som projektledare och snabbt insåg att det var få kvinnor i chefspositioner. Att kvinnor tjänar mindre för samma jobb är för mig fortfarande ett mysterium.

Vilken är din favoritbok i Hall of Femmes-serien?
Paula Schers. Jag tycker hon uttrycker sig fenomenalt. Avväpnande, skarpt, intelligent utan att på något sätt vara högtravande. Dessutom vågar hon vara personlig på ett tilltalande sätt. Det är en bok som alla kan ha glädje av oavsett yrke då hon säger så bra allmänmänskliga saker och kan analysera människor. Mitt intryck är att vissa personer som är väldigt framgångsrika får en generös inställning till sin omvärld och kan bjuda på sig själva.

Posted by: 11:30

Categories: Hall of Femmes intervjuar, Lina Thomsgård, Nina Beckmann, Paula Scher

Monday 6 February 2012
Hall of Femmes intervjuar Anna Thurfjell

Vad har du för utbildning?
Jag utbildade mig 1996–2000 på Konstfacks linje i Grafisk Design & Illustration i Stockholm, därefter Poppius journalistskola 2002, och sedan en chefsutbildning i Schibsted Media Groups regi 2009.
Anna Thurfjell, designansvarig på SvD.

Hur kom det sig att du blev intresserad av tidningsformgivning?
Insikten att jag ville arbeta med just redaktionell design kom väldigt tidigt, där möts mina intressen för typografi, bilder och att strukturera ett innehåll, hitta en rytm. Under första och andra året på Konstfack startade jag ett fanzine, Orczy, med ett par vänner, Alexander Ruas och Per Han.

Första tidningen Orzy.


Hur såg de första åren i ditt yrkesliv ut?
Pompe Hedengren och Peter Alenäs, då ad:s på DN, fick av en händelse syn på fanzinet, och jag fick komma på en intervju. det ledde sedan till ett vik som ad-assistent år 2000, på DN På Stan. Det var en ren slump, som jag ser det att min tidningsbana startade just så. Efter en tid blev jag ad för varje nummer av På Stan. DN var lärorikt som mitt första jobb på en tidningsredaktion och det väckte min lust efter mer design av dagstidning.
Vad gjorde att du sökte dig till SvD?
Jag sökte mig till Svenska Dagbladet för att se hur jag kunde utvecklas mer där. Jag gillade deras bilaga City och visste att Clemens Poellinger, som varit redaktör för City, nu var på SvD Kultur. Jag tänkte lite frankt att de såg ut att behöva en ad och ringde upp Clemens. Han berättade för SvD:s dåvarande formchef Rikard Frank om samtalet och Rikard sökte sedan upp mig. De visade sig att de faktiskt behövde någon till ett projekt ganska omgående och vi kom att samarbeta flera år tillsammans. Min ambition var att få ansvara för en redesign av en dagstidning, och projekten jag hamnade i ledde mig fram till det. Under 2003 blev jag ansvarig formchef och fick uppdraget att hålla i min första redesign som lanserades ett år senare. Jag tror det handlade om timing, hårt arbete men också om möjligheten jag fick att samarbeta med Lena K Samuelsson, SvD:s chefredaktör. Det är viktigt med ett bra samarbete med chefredaktören om du vill förbättra en redaktionell produkt i grunden.

SvDs redesign 2004.


Hur ser dina arbetsdagar ut?
Idag innebär min roll ett övergripande designansvar för utvecklingen av SvD:s redaktionella produkter i alla kanaler. Oftast driver jag flera projekt parallellt. De större projekten 2011 var till exempel redesignen av hela sajten SvD.se, en uppdatering av SvD Näringsliv i papper och att ta fram SvD Insikt – SvD:s nya månadsmagasin på iPad. Det är den första designen jag tagit fram för iPad, varje nummer innehåller mer än 30 olika ”jobb” och det var oerhört spännande. Just nu jobbar jag med två utvecklingsprojekt som kommer lanseras i vår – nya SvD Magasinet och SvD:s nya affärs-sajt.

Månadsmagasinet SvD Insikt.

Numera samarbetar jag med flera olika designers i Sverige och internationellt, men tidigare var min roll mer att leda mina kollegor i designutvecklingen. Det är överhuvudtaget viktigt för mig som jobbar ”på tvärs” med alla redaktionella avdelningar att hela tiden identifiera personer som kan tillföra varje projekt just det unika som behövs. Jag gillar verkligen att jag lär mig något nytt varje dag av mina kollegor och genom varje projekts unika utmaning. Fast det finns inget som är mer fascinerande än hur en tidningsredaktion kan samarbeta under riktigt hårt nyhetstryck när något stort har hänt. Det är då man ser hur mycket professionell kompetens som finns och hur vi verkligen kan samarbeta – just när det händer. Jag är nog lite beroende av den här nerven som redaktionen ger mig.




SvD:s helgbilaga K, 2010

Hur ser du på ledarrollen som följer med din yrkesroll?
Det handlar väldigt mycket om kommunikation, att ha högt i tak, våga skapa rätt atmosfär för idéarbetet på redaktionen – vi brukar kalla det ”rått men hjärtligt”. Det är ett ledarskap som handlar om att kunna skapa något som andra människor tar till sig och också vill göra till sitt.
För att driva sig själv och för att komma någon vart krävs att du hela tiden utvecklar din metod – att se en vision och veta hur man ska kunna ta sig dit målet är utan att fastna halvvägs. Du måste också kunna göra din design begriplig för alla – våra läsare är väldigt engagerande så det handlar om att kunna ta till sig hur man förbättrar upplevelsen och hur vi hela tiden kan bli bättre på det vi gör.
Hur skulle du beskriva vad du tillfört SvD?
Jag vill inte beskriva vad jag tillfört SvD, det får andra göra, men jag tror det mest kännetecknade med mitt arbete här är att jag drivit många utvecklingsprojekt.
Ni har vunnit många priser för SvD:s form. Vilka kvaliteter tror du själv är hemligheten bakom framgångarna?
Det är svårt att svara på varför vi varit så framgångsrika. Men för att mäta oss med branschen tävlar vi i flera designtävlingar varje år och under 2005–2011 har vi hedrats med 125 designpriser varav World’s Best Design av Society For News Design 2005, och Europe’s best designed, av European Newspaper Competition, 2009 är de med mest prestige.
Men en viktig del är att det bygger på samarbete och viljan att hela tiden sträva efter att bli bättre. Jag har försökt göra SvD:s design till en stolthet hos alla kollegor – att vi varje dag försöker skapa en tidning som presenterar innehållet så bra vi bara kan.


SvD 2011.

Vilka personer har haft betydelse för dig professionellt?
Tidigt i karriären var Tom Hedqvist (då professor på Konstfack, nu rektor på Beckmans) viktig för mig. Han hade ett bra sätt att ställa de rätta frågorna om vad jag ville göra och varför, ett reflekterande förhållningssätt jag inspirerades av och som följt med mig som en liten fågel på axeln. Lena K Samuelsson har varit oerhört viktig för förtroendet hon givit mig. Genom henne har jag lärt mig så mycket av tidningsmakeriet, som hon är helt mästerlig i. Eftersom jag mestadels jobbat på SvD:s redaktion så är det alla mina kollegor där som betytt mycket, både i skratt och i våra duster, men för att vi förvekligat så många idéer tillsammans.
En bok som gett mig mycket är What I talk about when I talk about running av Haruki Murakami, den beskriver bland mycket annat sambandet mellan löpning och skrivande på ett alldeles fascinerande vis och lärde mig mycket om hur jag kan se på mitt skapande.
Berätta om ditt samarbete med Mário Feliciano som tecknat SvDs typsnitt Sueca.
I den senaste redesignen var en av mina visioner att ge SvD ett eget unikt typsnitt. Det tidigare typsnittet Poynter kändes daterat och gav mig ingen ny inspiration, det var dags för förnyelse. När jag började höra mig för kom jag i kontakt med Mário Feliciano. Jag gillade typsnittet han ritat för den portugisiska tidningen Expresso, en klassisk antikva som kändes modern. Det visade sig att han var så pass snabb att det skulle vara möjligt att anlita honom, vilket jag kan säga var en av grundförutsättningarna. Mário är dessutom verkligen en skön typ.
Mário tyckte att SvD hade en klassiskt skandinavisk design och var mån om att förändringen inte skulle vara så stor att läsarna blev störda. Vi talade om att ge SvD ett mer samtida europeiskt utseende och enades om att det var en antikva som skulle vara huvudtypsnittet.

Sueca, tecknat av Mário Feliciano.

Det är oerhört krävande att redesigna en tidning och samtidigt byta typsnitten. Har du redan typsnittet färdigt blir processen mer lugn. Men det var också typsnittet som var motorn i redesignen, som gav ny inspiration och kraft till designen. Mário ritade Sueca under ett år och vi justerade det kontinuerligt. Han startade med brödtypsnittet och studerade det svenska språket noggrant. I svenska har vi många långa ord med konsonanter med upp- och nedstapel, olikt de latinska språken spanska och portugisiska som Mário gjort typsnitt för tidigare. Han ville därför skapa ett typsnitt som andas och inte är för kondenserat som många typnitt för
dagstidningar är. Att Sueca är ritat för svenska språket har stor betydelse för mig. Vid varje ny skärning testade jag typsnittet och återkom till Mário för eventuella synpunkter och justeringar. Sueca växte till att bestå av 41 vikter, det hade vi aldrig kunnat föreställa oss innan. Det var en fantastisk upplevelse.
Ni arbetade också mycket med att anpassa Sueca till webben. Berätta mer om designarbetet bakom.
Att designa en nyhetssajt skiljer sig väldigt mycket från att designa en tryckt tidning. Sajten publicerar nyheter varje minut, inte bara en gång om dagen, så väldigt mycket bygger på att förstå hur läsaren ska kunna hitta det han eller hon söker och hur flödet – innehållet – ska publiceras. En nyhetssajt ska fungera både väldigt snabbt och på djupet med alla artiklar som har lagrats där.
I redesignen av SvD.se samarbetade jag med Mark Porter som bland annat har designat The Guardian. Mark gav goda råd och vi tittade gemensamt på hur vi skulle få Sueca att bli digital, man kan läsa mer om det på min blogg. SvD.se var ett av de större designprojekten jag har drivit och flera andra designers kopplades också in för att ta fram alla skisser.
Vilka dagstidningar tycker du själv är bra?
Det finns vissa tidningar som jag tycker är ledande i sina delar av världen: The Guardian, Clarín, Politiken, Los Angeles Times. Jag gillar de spanska och portugisiska tidningarnas temperament i synnerhet – många nya spännande tidningar har dykt upp i Lissabon senaste åren, som i, Expresso och Público. Det är intressant att följa Bloombergs businessweek, New York Magazine och Helsingin Sanomats söndagsbilaga har en världsledande design.
Under arbetet med Hall of Femmes har vi hittat många kvinnliga ad:s just inom redaktionell design, många fler än inom andra områden. Har du några tankar kring det och vad det kan bero på?
Jag har inte tänkt på att det skulle finnas fler kvinnor som är ad:s inom just tidningsvärlden och när det gäller dagstidningar är det betydligt vanligare med män som ansvarar för designen, i Sverige och framförallt internationellt. Som ni väl känner till är så många fler kända tidningsgurus män. Det är tyvärr så att fler män än kvinnor tjänar mer pengar och har mer inflytande och status. Jag ser det som att just nu är mitt yrke dominerat av män liksom många andra yrken, men så kommer det nog inte alltid att se ut. Det är viktigt att fler designers är kvinnor i framtiden, för kvinnor kan tillföra mycket när det gäller att utveckla yrkesrollen. Det är hård konkurrens om de här jobben men det finns begåvade kvinnliga ad:s världen över. Med tiden kommer bilden förändras av vem som är en typisk ad.

Posted by: 22:17

Categories: Anna Thurfjell, Hall of Femmes intervjuar

Thursday 29 September 2011
Intervju med Stefania Malmsten


Stefania Malmsten på kontoret i Dumbo, New York.


Alltid när vi frågar folk om tips på äldre svenska designkvinnor, så nämner alla ditt namn. Det tycker vi är ganska komiskt för du är ju inte särskilt gammal. Har du hört det själv någon gång?


(Skratt) Nej, det har jag inte. Men jag kommer ihåg en gång i slutet av 90-talet när jag och Nina Ulmaja var utvalda att representera grafisk formgivning på något som hette Artgenda i Köpenhamn. Jag minns att hon sa att sa att när hon gick på Konstfack var jag och Lotta Kühlhorn de enda kvinnliga grafiska formgivare hon över huvud taget kände till, så kanske ligger det något i det. Men så finns det ju så lite grafisk formgivningshistoria i Sverige över huvud taget. Fram till 80-talet fanns det inga designbyråer, då var allt reklambyråer. Och där fanns inte så många kvinnor.


Känner du till några?


När jag gick på Beckmans praktiserade jag på Arbmans på Kungsgatan. Där jobbade det en kvinna som hette Fia Wase Westberg som var väldigt uppmuntrande mot mig. Christina Britton hade gått ut Beckmans lite före mig och arbetade som AD, sen startade hon tidningen Café där hon var chefredaktör.


Du började väldigt ung på Beckmans, hur kom det sig?


Jag ville bli fotograf egentligen och hade gått Kulturamas fotokors en termin, så jag sökte mest med foto. Jag träffade Joel Berg, vi är jämnåriga och kände varandra lite när vi var tonåringar. Han berättade att han skulle söka till Beckmans och jag sa ”det kan man väl inte göra, man måste ju ha gått någon annan skola först?” men sen tänkte jag att ”äh, då gör jag det också”. Sen sökte han aldrig, men jag kom in.


Du var 18, du måste ha varit en av de yngsta som någonsin kommit in på Beckmans?


Ja. Det var väldigt mycket på gott och ont tror jag. Det var mycket jag inte riktigt tog till mig för att jag var så ung.


Hur såg det ut i din klass vad gäller fördelningen mellan tjejer och killar?


Det var nog hälften/hälften.


Vilka fler kvinnor gick på Beckmans samtidigt som du?


Carmilla Floyd och Marita Lindqvist som gick ut året innan jag började har varit otroligt viktiga. De har egentligen aldrig jobbat som formgivare, för de tyckte det var lite löjligt, men de har drivit en slags byrå med egna projekt på sitt eget vis. Dom drev klubbar. De hade tidningen Ocean som de gjorde för Sida. Väldigt, väldigt många som blivit stora inom media började hos dem. I min klass gick till exempel Annika Huett och Barbro Ohlson Smith.


Vi tycker oss se att kvinnors karriärpeak ofta kommer senare medan männen går mer raka spåret.


Jag tror att det är typiskt för kvinnor att göra lite krokigare karriärer, man hittar få som har en sådär spikrak karriär.


Vad beror det på tror du? Vi kan ju känna igen oss i det, vi har ju startat upp det här sidoprojektet och gått utanför våra yrkesroller.


Jag tror att man börjar jobba och tror att man är inne i det på samma villkor som männen och så plötsligt inser man att man faktiskt inte är det. Att det är någon annan som har bestämt reglerna och att man inte riktigt får vara med och då börjar man söka andra vägar, andra former.


Och det sättet, ert sätt eller mitt sätt eller Carmilla & Maritas sätt att jobba är ju lika rätt. Det måste man tro på i stället för att ge upp och bli yogalärare eller trädgårdsmästare.


Clic, 1989.


Berätta om de första åren av ditt yrkesliv.


Jag gjorde rätt mycket olika saker. Jag började på tidningen CliC, först som modeassistent till Birgitta Martin som var modechef då och sedan som assistent till Ulf Norlén som var AD och var där i knappt ett år. Jag var på DN Söndag en sommar. Där fanns en kvinna som hette Kerstin Wigstrand, jag tror att hon var redaktionschef då men blev sedan formchef för hela DN. Det här var 1989, och då fanns det inga formgivare på dagstidningar. De som gjorde sidorna var redigerare som kunde skriva rubriker, stryka och skriva bildtexter. Men just DN söndag, under den perioden, började jobba mer aktivt med formen och de tog in mig som sommarvikarie fast jag var ung och inte journalistutbildad. Det var fruktansvärt när man skulle gå ner och kolla av sidorna hos grafikerna som var sura, äldre män som visste att deras tid var över. Jag var också på Expressen Fredag för att alla mina kompisar var musikjournalister men jag fick hoppa runt på olika avdelningar.


På Kultursidan lärde jag känna Maria Schottenius som blev kulturchef ett år senare och då tog in mig för att göra sidans form. Tillsammans med Johan Cnattingius gjorde jag också formen på BLM när hon senare blev redaktör för den. Hon har betytt mycket. Jag var en kort period på Slitz precis innan den gick i konkurs och blev uppköpt av Mats Drougge och blev den tidning den är idag. Jag jobbade med Lasse Sundh på hans byrå Dynamo, innan vi gjorde Pop.


Liselotte Watkins, bok, Modernista.


Feminista, bokserie, Modernista.


Malmstenbutiken, förpackningar.


Rodebjer, lookbook, 2010.

Philippe Parreno, bok, CCS Bard, 2010.


Vad är det du tycker om med att göra tidning?

Jag gillar att bygga upp system, tidningar är ju egentligen det perfekta systemet. Jag tycker om när det finns ett sammanhang och en kontinuitet och att man kan göra om saker. Att jobba med foto OCH typografi. Nu är det ett tag sen jag gjorde tidning, men tidningstänkandet präglar allt jag gör. Jag har ofta fått den typen av bokuppdrag – publikationer som är mer som tidningar uppbyggda av olika delar.


Går du in i det redaktionella arbetet också?


Ja, eftersom det ofta saknas redaktörer men också för att jag tycker det är kul. Att tränga in i ett material och att till exempel titta på rubriker för att hitta ett system eller utveckla en speciell idé för hur bildtexterna ska se bete sig. Det är omöjligt att separera innehållet från formen. Alltid.


När du jobbar med art direction och fotografer, känner du då att det är en hjälp att du har fotat själv?


Ja, jo men det tycker jag. På senaste tiden har det blivit många konstböcker och i konstvärlden finns ju bilderna redan där. Under Bibel-tiden jobbade jag väldigt intensivt med foto. Många av de fotografer som vi publicerade för första gången i Bibel är väldigt framgångsrika idag; Camilla Åkrans, Andreas Larsson, Anders Edström. Det där kan jag sakna jättemycket, att varje vecka ha uppdrag att lägga ut till olika fotografer. Det skulle jag vilja komma tillbaka till.



Helvete, utställning Liljevalchs, 2011.

Vi har fått för oss att 90-talet när du började jobba var ganska grabbigt, och att det var få kvinnor som kom fram då?


Jag har precis läst Caitlin Morans How To Be a Woman och hon beskriver 90-talet, precis samma pop-90-tal som jag befann mig i, som en period man upplevde som jämställd för att PJ Harvey fanns och man gick omkring i Dr Martens-kängor, när det i själva verket var en anda som utmynnade i en grabbkultur med konsekvenser som tidningen Loaded.


Men jag tycker att jag ser en ganska stor skillnad i attityder bland de yngre männen och männen i min egen ålder. Många av de killar jag haft som assistenter har en helt annan inställning. Jag tror nog att saker har förändrats till det bättre och att de här gamla reklambyråstrukturerna delvis har fallit. Även om man fortfarande hör de mest hårresande historier om hur kvinnor blir behandlade på reklambyråer.


Har det varit viktigt för dig med förebilder och att ha andra kvinnor i ditt yrkesliv? Vi har intrycket att din generation inte har varit lika intresserad av sånt?


Nej men så är det nog.


… nån slags mellangeneration liksom?


Ja det tror jag stämmer, för även om jag alltid varit medveten om sånt, redan på skolan var jag i hög grad medveten om vilken skillnad det var på hur killar och tjejer betedde sig i klassrummet. Det fanns killar som kunde svänga ihop en uppgift i hissen upp och ändå presentera den med stort allvar – och bli hörda – medan tjejerna började med att be om ursäkt. Samtidigt tog det lång tid innan jag ville prata om sånt. Jag ville undvika hela den diskussionen … man vill inte vara uppmärksammad för att man är kvinna och man vill inte att det ska spela någon roll.


Så känner vi också men om man är två kvinnor och jobbar ihop som vi så går det inte att slippa ifrån. Man uppfattas aldrig som neutral då.


Jag tror att det är genialiskt att vara två.

Jag kommer ihåg när ni kom till mig här i New York första gången, att jag upplevde att det var befriande att prata om män och kvinnor… Då hade jag precis läst boken om Cipe Pineles som är så fantastisk. Det är en tung biografi över en kvinna som var grafisk formgivare och den är helt unik. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Cipe Pineles är ju också typexempel på en sådär lite krokig karriär och i viss mån i skuggan av männen.


Den är fantastisk. Det finns en laddning bara i att se bilderna på den här kvinnan i Frida Kahlo-flätor ensam bland männen som alla ser likadana ut.


Jag vet, verkligen!


The Black Power Mixtape, 2011.


Du bor i New York sedan ett par år, jobbar du både med kunder där och i Sverige då?


Jag har haft en del amerikanska uppdrag, till exempel för konsthallen CCS Bard, upstate New York. Just nu gör jag en publikation för Iaspis, en löst baserad fortsättning för katalogen Voice Over som jag gjorde för två år sen. Den utgår från en konstnär som heter Mary Kelly som har haft utställning på Moderna nyligen. Jag kände inte till henne tidigare, men hon verkar supercool. En dam med rolig frisyr, som är mäktig inom den feministiska konsten. Det är flera projekt som kommer från svenska kunder men har förgreningar här. En bok baserad på filmen The Black Power Mixtape som precis haft premiär här. Jag har också jobbat med utställningen Helvete som öppnat nu precis på Liljevalchs.

Och så smider jag lite planer.


Jag sitter på den gemensamma arbetsplatsen Studiomates i Dumbo, där de flesta är 10 år yngre och jobbar med web. Några av dem ligger väldigt långt framme när det gäller sånt som jag inte kan och jag smyglyssnar mycket.


Vi kan inte göra en bok om dig nu för du är för ung – men vi har dig på tillväxt.


Ni får göra en bok om mig när ni är 70 och jag är 80.


Vi lovar!


Stefania Malmsten i Stockholm fotad av Jenny Källman.

Posted by: 21:40 2 comments

Categories: Cipe Pineles, Hall of Femmes intervjuar, Stefania Malmsten

Wednesday 21 September 2011
Intervju med Anna Romson

Du utbildade dig på Massachusetts College of Art i Boston, där du pluggade i fyra år. Hur tror du att det har påverkat dig att du startade din yrkesbana i USA?
Det har påverkat mig väldigt mycket. Massachusetts College of Arts pedagogik är baserad på Bauhausskolan, och att fokusera på ett ämne – grafisk formgivning – under fyra år, varvat med studier i psykologi, konst och litteraturhistoria passade mig perfekt. I samma byggnad finns också utbildningar i arkitektur, fotografi, film och mode, vilket skapar en väldigt spännande miljö att vistas i.

Att leva i en annan kultur under några år är nyttigt, jag reste mycket i landet och under mitt tredje år bodde jag i New York och läste på Parsons School of Design. Det tog ett tag innan jag fick jobb efter att jag flyttat hem till Sverige. När jag visade min portfolio tyckte många art directors att min formgivning var lite udda, inte så svenskt minimalistisk som man var van vid. Kanske för att jag inspirerats av klasskamrater som kom från Sydamerika, Spanien och Japan. Min bästa kompis som jag delade ateljé med var en bög från Brasilien.

Har du någon teori om varför vi hittat så många kvinnliga art directors som varit verksamma länge i just USA?
Ingen aning, men bara på Massachusetts College of Art fanns det fler kvinnliga designlärare än manliga, så ser det nog inte riktigt ut i Sverige.

Varför finns det så få äldre kvinnliga art directors i svensk reklam?
Bra fråga. Det undrar jag också. Det kanske bara speglar resten av samhället? Jag tror dock att det finns en hel del kvinnor, men de är inte kvar i den traditionella reklambranschen, utan jobbar som frilans eller i mindre konstellationer. Kanske är vi kvinnor inte lika bra på att marknadsföra oss själva som män. Hörs man inte så finns man inte. Men jag tycker ändå att det blir bättre för varje år. Det kommer fram fler duktiga kvinnliga art directors som tar plats, nu behöver de bara ta steget in i byråernas ledningsgrupper.

Du har berättat att du vid något tillfälle tröttnade på hur det fungerade i byråvärlden, på att männen satt kvar efter arbetstid och delade upp jobben mellan sig. Kan du berätta mer om det?
Jag upplevde det som svårt att kombinera yrket som ad med att vara en bra småbarnsmamma. Även om jag tyckte det var ett enkelt val att välja mammarollen framför mitt yrke, kändes det hela tiden som att man missade mycket när man sprang iväg till dagis. Kanske misstolkade jag situationen, men det är väldigt lätt att tappa sitt kreativa självförtroende när man känner att tiden inte räcker till. Jag gjorde i alla fall det under en tid.
Annons NK, 1997.

Du har ju arbetat på flera av Sveriges mest kända byråer och drivit din egna byrå Romson 1996–2002. Vad har skillnaden varit mellan att driva egen byrå och att vara anställd?
Som anställd kan man fokusera helt på sitt jobb som ad, vilket kan vara skönt många gånger. När man är delägare och är med och driver en byrå är det så mycket annat man måste engagera sig i, som anställningar, byråkultur, inköp av möbler. Jag tycker det är roligare att vara med och driva en byrå än att bara vara anställd. Det är spännande att se hur viktig rätt gruppdynamik och kultur är för att skapa ett bra kreativt klimat.



Och nu har du blivit frilans. Varför valde du att börja arbeta på ett annat sätt?
Efter att ha jobbat i 18 år på fem olika traditionella byråer kände jag att det var dags att se något annat. Mitt sätt att jobba på gick lite på rutin, jag behövde utmana mig själv helt enkelt. Göra något som kändes lite läskigt för att bli en bättre ad. Jag ville också jobba med andra typer av projekt som kanske inte naturligt hamnar på byråerna.

I dag jobbar jag med egna kunder, med formgivning, reklamprojekt och ibland som cd. Jag jobbar även med pr-, event- och varumärkesbyråer. Driver egna projekt och håller även en del föredrag och undervisar på Berghs. Det är väldigt roligt att få jobba med så olika typer av projekt och hela tiden träffa nya duktiga människor som jag lär mig mycket av att jobba med.

Vad tycker du kännetecknar en bra ad?
Att man är duktig både på det visuella och det strategiska. Och att man kan kombinera dem. Att man inte bara har en stil, man ska vara duktig på att tolka det varumärke man jobbar med. Inte formge för sin egen (och branschens) skull. Vi jobbar ju inte som konstnärer.

Finns det en idealkund?
Alla kunder som vill göra stark kommunikation och inte bara göra slut på sin marknadsföringsbudget.
Milko, förpackningar. 2009.

Finns det någon kampanj du är extra stolt över?
Det finns många, men klädmärket Nygårdsanna som jag jobbat med sedan starten -94 tycker jag mycket om. Jag tycker vi har lyckats “gå lite på sidan” av den ombytliga, snabba modevärlden. Vi har hittat ett eget uttryck både i fotografiet och text, som förmedlar Annas tankar med kläderna. Reklam för modevarumärken blir lätt ”följa John” och byter visuellt uttryck efter rådande trend. Att vi med Nygårdsanna lyckats vara så konsekventa under många år är väldigt roligt, samtidigt som vi måste förnya oss och inte fastna i historien. Vi har också jobbat med samma fotograf, Carl Bengtsson, och copy, Mattias Jersild, vilket jag misstänker är rekord för ett modevarumärke som byter fotograf och ad lika snabbt som nagellacks färg. Det är utmanande att få jobba så nära en annan kreativ person som Anna. Att hela tiden försöka tolka hennes tankar i kommunikationen, oavsett om det mynnar ut i en pr-kampanj, butiksinredning eller en katalog.

Nygårdsanna, kataloger.

Har du haft några mentorer eller förebilder yrkesmässigt?
Alexey Brodovitch och Paul Rand. Jag önskar jag hade haft fler starka äldre kvinnor att se upp till i den svenska reklambranschen. Min enda, men bästa är Ann-Marie Wessman på Swe.

Om du gör ett nedslag i hur reklambranschen såg ut när du arbetade på Hall & Cederquist 1990–1996 och idag 2011.
Vad är de stora skillnaderna du ser mellan då och nu i svensk reklam?
Jag tycker det är en stor skillnad, jag vet inte om det är för att jag börjar bli gammal och det är så lätt att tycka ”det var bättre förr”. Men jag började på Hall & Cederquist innan datorerna kom. Då fanns det mer tid för jobben, för ideérna och formgivningen. Det fanns tid för eftertanke eftersom det fanns naturliga pauser, som att vänta på att få en text från typografen eller reprokameran. Fax tog längre tid än ett mail. Idag känns det som man många gånger jobbar på en fabrik, där man bestämt innan hur lång tid ett projekt får ta. Ibland kan jag känna att det fanns lite för mycket tid då, jag gillar många gånger energin som finns i att jobba med en tight tidsplan, bara det finns tid till reflektion. Vad jag också saknar från Hall & Cederquist och Romson är alla samtal. Inte om reklam utan om allt annat – politik, konst, livsåskådning. Man hämtade sin inspiration från alla andra ställen än reklam. Idag känns det som att vår inspirationsvärld har krympt.

Vad är det bästa råd någon gett dig?
1. Sluta aldrig att vara nyfiken. 2. Byt arbetsplats när du inte lär dig mer. 3. Skaffa ett ”dra åt helvete-kapital” innan du tar ett bostadslån.

Posted by: 19:05 2 comments

Categories: Anna Romson, Hall of Femmes intervjuar

NEWSLETTER

ARCHIVE

CATEGORIES


TAGS