Monday 19 September 2011
Låt oss presentera: Ika Johannesson

Vad gör du när du inte jobbar med Hall of Femmes?
Då är jag redaktör för Kobra på SVT och kommer precis i dagarna ut med Blod Eld Död – en svensk metalhistoria, en reportagebok om svensk death och black metal som jag skrivit tillsammans med Jon Jefferson Klingberg.
Detta blir din tredje Hall of Femmes-bok. Vad tycker du har varit intressant och svårt med att jobba med böckerna?
Att få möta kvinnorna och höra deras historier har varit det allra bästa. Från början gick jag med i projektet för att det var ett roligt sätt att få jobba med Angela och Samira, som jag kände sedan tidigare, men det växte snabbt till något som givit mig väldigt mycket. Att få träffa Lillian Bassman och höra henne berätta om sitt liv var till exempel ett av de mest inspirerande möten jag varit med om.
Nästa bok du ska jobba med är Janet Froelich, vad har du för förhållande till hennes arbeten?
Egentligen inte mer än att jag alltid tyckt att New York Times Magazine varit otroligt snygg. Jag älskar det gotiska T:et som funkar som logga för tidningen och omslagen är så genialiskt enkla.
Gamla hårdrockare och art directors, ser du några likheter mellan de båda grupperna?
Både AD-tanter och black metal-musiker har starka visioner som de stenhårt tror på och får jobba i extrem motvind för att genomföra.

Om Janet vore en hårdrockslåt, vilken skulle det vara?
Just Janet är ju rätt lågmäld i förhållande till vilken position hon faktiskt innehar i designvärlden, så det är svårt att dra till med något extremt. Det får bli en av mina favoritlåtar – Tyrant med Judas Priest. Texten beskriver hennes raka motsats, men 70-talsgunget passar henne perfekt.
Vilket är ditt bästa intervjutips?
Att följa upp varje fråga med “Varför?”, “Hur menar du då?” och “Berätta mer!” – och sedan hålla tyst tills det blir obekväm stämning.
———————————————————————————
Ika Johannesson är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Janet Froelich.

Posted by: 07:17

Categories: Hall of Femmes intervjuar, Ika Johannesson, Janet Froelich, Redaktörer

Thursday 15 September 2011
Låt oss presentera: Johan Wirfält

Namn: Johan Wirfält
Bor: London/Stockholm
Yrke: Journalist. Chefredaktör Rodeo och skribent för bland annat Expressen, Fokus och Dagens nyheter.
Bäst på TV: Senaste månaden har mest varit en nedräkning till den 18 september, då säsong två av Downton Abbey börjar. Jag har botat intrig- och romantikabstinensen med Ensam mamma söker under tiden.
Favoritmat: Så svårt att svara på, jag tycker om det mesta. Favoritkrogar är enklare: Bistrotheque och Mangal i London, PA & Co i Stockholm.
Världens bästa plats: Norra Öland.
Tre kvinnliga förebilder: Mona Sahlin, min mamma och tjejerna jag varit ihop med. Tillsammans har de lärt mig allt jag kan önska.
Din senaste tidningsupplevelse: Att varje dag kunna läsa Shortcuts, det första uppslaget i Guardians andra del, är ett av de främsta skälen till att jag vill bo i London. Det är de två smartaste, roligaste och – favorituttryck för redaktörer – “bäst mixade” tidningssidorna i världen.
Vilket är det bästa råd du fått: Lyssna.
———————————————————————————
Johan Wirfält är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Mary Shanahan.

Posted by: 19:24

Categories: Hall of Femmes intervjuar, Mary Shanahan, Redaktörer

Thursday 8 September 2011
Låt oss presentera: Sarah Clyne Sundberg

Sarah till vänster, Lella Vignelli till höger eller om det är tvärtom, vi har svårt att hålla isär dom.

Namn: Sarah Clyne Sundberg

Bor: Brooklyn
Gör: Journalist/översättare/redaktör/allmän textarbetare
Favoritdjur: Mina två randiga katter, Peter och Biggie.
Bästa bok du läst: Mrs. Dalloway tillhör mina favoriter.
Gör dig lycklig: New York
3 kvinnor som inspirerar dig: Journalisterna Terry Gross,
Julie Burchill, och så min mamma Naomi.
3 män som inspirerar dig: James Baldwin, Gay Talese,
Skägg på killar– ja eller nej?: Funderar man på skägg bör
man fråga sig om man försöker kompensera för något. Sikher,
stiliga chassider och en och annan välansad gentleman kommer
undan med hår i ansiktet.
Vad är det bästa råd du någonsin fått:
Skjut inte saker på framtiden.
—————————————————————————–
Sarah Clyne Sundberg är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Lella Vignelli.

Posted by: 15:03

Categories: Hall of Femmes intervjuar, Ladies, Lella Vignelli, Redaktörer

Thursday 1 September 2011
Låt oss presentera: Eric Breitbart

Name: Eric Breitbart

City: New York and elsewhere
Profession: Filmmaker/Writer/Photographer
Drivers licence: Yes
TV: No
Favorite meal: The next one
Favorite place in the world: Marseille and Chaco Canyon (New Mexico)
Makes you angry: Stupidity
3 women that inspires you: Mother Jones, Simone Weil and Lela Breitbart (my daughter)
3 men that inspires you: Mark Twain, Gottfried Leibniz and Joshua Breitbart (my son)
What’s the best advice you ever got: What goes around comes around.
———————————————————————————
Eric Breitbart är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Tomoko Miho som kommer ut hösten 2011.

Posted by: 13:03

Categories: Gentlemen, Hall of Femmes intervjuar, Redaktörer, Tomoko Miho

Thursday 21 April 2011
Intervju med Lars Laurentii

Självporträtt av Lars Laurentii, 80-tal.

Sedan en tid tillbaka tycker vi oss se en typografisk trend med dragning åt scripter och kalligrafi. Och som det konstateras i tidningen U&lc redan 1973: allting går i cykler, och när saker blir trendiga känns de nya oavsett hur gamla de är. En person i Sverige som verkligen bemästrar hantverket är Lars Laurentii, som också hjälpt oss ta fram logotypen till The Glass Factory, ett nytt glasmuseum i Småland som öppnar sommaren 2011. Lars är vänsterhänt och levererar sina original målade med pensel på papper – det ni! Lars Laurentii delar vår kärlek till USA dit han som ung formgivare åkte för att visa sin portfolio för sin idol Herb Lubalin.


Logotyp The Glass Factory, 2011. Art direction och design: Hjärta Smärta. Skrift: Lars Laurentii.

Kan du berätta om när du sökte upp din idol Herb Lubalin på andra sidan Atlanten?
Jag åkte till New York 1979, avsikten med resan var att träffa min idol, mannen bakom U&lc och en mängd fantastiska logotyper, den världsberömde grafiska formgivaren och typsnittsdesignern Herb Lubalin i hans atélje. Jag promenerade dit, till en gammal ombyggd brandstation på södra Manhattan. Efter en evighet i receptionen kom någon och sa: ”Du kan ta hissen upp till hans rum”. Plötsligt stod jag öga mot öga med den man jag beundrade så. ”Please sit down.” Rummet var litet med gamla ohyvlade brädor som både golv och tak. Väggarna var helt i panel och tomma sånär som på ett diplom där det stod ”Hall of Fame”. Mycket nervös stammade jag fram: ”May I show You …” Herb granskade min portfolio. Han hade ett märkligt ticks för sig och det var att han harklade sig med jämna mellanrum: hrrrmm-hrmmm-hrmmm. Efter en stund frågade jag: ”Do You have anything to criticize? (Tystnad.) ”No, it’s beautiful.” Då var jag räddad! Alltså dom orden räddade hela mitt liv. Hade han varit kritisk … ja, då vet jag inte hur det hade gått för mig. Jag älskade New York, älskade USA. Jag ville ta hela världen i min famn!
Logotyp för Avant Garde magazine. Herb Lubalin, 1968.

Logotyp för Fact magazine. Herb Lubalin, 1964.

Det ögonblicket var betydelsefullt?
Jag var helt bombad när jag kom hem till gamla Sweden. Min tuppkam hade växt 18 meter. Jag tyckte att världen låg vidöppen.
Vi vet hur det känns, vår tuppkam har också växt 18 meter.
Du har berättat att vissa tyckte att du använde dig av ett ”feminint formspråk”?
Ja, just det. Jag var besatt av den engelska scripten. I småskolan var jag vänsterhänt och det var jobbigt på välskrivningslektionerna. Jag kladdade och fick BC i betyg, vilket gjorde att jag hatade skrivandet. Men senare blev det mer lustfullt. Under 60- och 70-talet fanns det en kvinna som var scriptartist, hon hette Gun Larson och verkade i New York. Det var inte så många som behärskade den engelska scripten här hemma. Många gillade inte snirkligheten utan kallade det för parfymstil och därför ansågs den feminin och fjompig. Jag delade givetvis inte den tanken. Jag hade mött storheter som Tom Carnese och Tony DiSpigna, dom tillhörde världseliten och bekräftade mina idéer om scripten som artisteri.
Och så var det inte i Sverige?
Nej, inte alls! Den klassiska kalligrafin fanns representeras genom Kerstin Anckers, KarlErik Forsberg samt göteborgaren Erik Lindegren och de tecknade script med bredpenna. Blickar vi tillbaka i historien har vi fransmannen Maternot, holländaren Jan van den Velde och engelsmännen George Bickham och Clinton Clark, det var dessa personer som utvecklade scripten i världen. 1842 startade folkskolan i Sverige och då infördes en tysk variant av skrivstilen. Man skulle kunna sammanfatta med att säga att scripten inte haft så hög status i Sverige.
Men varför uppskattade man scripten så mycket i USA?
USA har en annan syn på grafisk design och typografi. De är öppnare och mer dynamiska. I Sverige har vi heller aldrig haft särskilt många uttryck samtidigt, här har det varit en sak i taget som gäller.
Bild ur tidskriften U&lc, 1973.
En sista fråga. Många frågar oss varför det är så viktigt för oss med kvinnor. Men det är ju inte det saken handlar om, eller hur? Vi letar efter våra föregångare, det gör män också.
Exakt. Man söker sina föregångare för bekräftelse och identitet, och trots att det har funnits många kvinnor genom tiderna vars arbeten varit i full klass med männens har de inte fått lika mycket uppmärksamhet. Inom Bauhaus-rörelsen fanns det till exempel många utomordentligt begåvade kvinnor som tyvärr aldrig syntes. Så nog är det så att solen har lyst mest på männen. Men det kommer ni säkert att ändra på, eller hur?
Vi ska göra så gott vi kan. Nu ska du äntligen få gå ut till din fru som sitter och väntar i bilen.
Ja, det ska jag göra. Hejdå!!

Hjärta Smärta i en annons för en fotosättningsmaskin i U&lc, 1974. En teknik som däremot aldrig kommer att bli hipp eller få någon revival.

Posted by: 15:03

Categories: Hall of Femmes intervjuar, Lars Laurentii, Typografi

Tuesday 12 April 2011
Intervju med Nina Ulmaja

Hur kommer det sig att du blev designansvarig på Albert Bonniers Förlag och när blev du det?
Jag började som designansvarig på Albert Bonniers Förlag 2005. Då hade jag frilansat i 11 år och hunnit jobba med många olika förlag samtidigt som jag undervisade i grafisk design på Konstfack. Jag tror att det var den pedagogiska erfarenheten som delvis gjorde att jag blev tillfrågad om designansvaret. Tjänsten fanns inte tidigare, men man hade sett ett behov av att få upp designnivån och underlätta i kommunikationen mellan förlag och externa formgivare. Jag tror att någon såg en kunskapslucka som kunde täppas till.

Vad innebär ditt uppdrag och vad såg du för utmaningar när du började?
Ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på. Jag skulle själv forma min tjänst. Det var inte helt lätt, men jag såg direkt saker som jag kunde vara med och förbättra: arbetsprocesser och designbeställarnas kunskaper. Jag hade ju egen erfarenhet av att få okunniga kommentarer på designförslag jag lämnat ”Jag gillar inte gult.” och liknande.
En av de saker jag uttalat tidigt var att vi måste bli proffsiga som beställare. Vi måste vara konstruktiva i vår process gentemot formgivarna. Veta ungefär vad vi vill ha eller inte ha. Och bemöta deras förslag konstruktivt. Kunna svara på frågan vad som inte fungerar i designen, eller inte tilltalar oss och målgruppen och varför.
Och våga bryta samarbeten som inte fungerar. Slutresultatet – boken – är det viktiga. Våra böcker måste se ut som att dom är gjorda idag och inte för 10 år sedan. En stor del av mitt uppdrag är att fungera som bollplank både internt och externt. Förläggare och redaktörer bollar idéer och rena design-, typografi- och produktionsfrågor med mig, men även externa formgivare hör av sig med frågor. Och det hoppas jag på ännu mer. Att de externa inte ser mig som ett hot utan en som kan vara med och förbättra deras bokdesign.
En dramatikers dagbok av Lars Norén. Prisbelönt formgivning av Nina Ulmaja.
Vad är du mest nöjd med att ha uppnått?
Jag har höjt kunskapsnivån inom design och typografi på förlaget avsevärt. Design är inte längre en sak man tänker på i sista sekunden. Jag håller regelbundet trendspaningar för hela Bonnierförlagen. Det gör att bokdesign har blivit något som finns i folks medvetande.
Jag har utbildat internt i läsbarhet och hur man får till god typografi i praktiken. Våra redaktörer sätter böcker efter inlagemallar och det fungerar riktigt bra. Det känns otroligt roligt att böcker som är satta med våra inlagemallar och är satta av icke-typografer når den nivån att de får pris i Svensk Bokkonst. Jag har alltid varit road av att hitta lösningar som inte kostar så mycket. Det beror dels på de kunder jag jobbade med som frilans. Det var teater- och dansgrupper och bokförlag som inte hade så mycket pengar men ändå ville göra saker som stack ut. Det har varit härligt att bevisa att man kan göra böcker med ett stort ha-begär utan att de behöver kosta skjortan. Att möta attityden ”Vi brukar inte göra så här, det verkar dyrt.” har sporrat mig.
Vilka har varit de största svårigheterna?
Det var knepigt det första året att visa vad jag ville och få respekt för det. Man förstod inte då vad en formgivare eller en designansvarig gör. Idéen om att formgivaren gör ytfinishen i slutfasen av ett projekt var hårt förankrad. Nu kopplar vi in formgivare väldigt tidigt i processen, ibland när en författare kommer med en idé, det vill säga innan boken överhuvudtaget är antagen. För att kunna se hur det skulle kunna bli, för att få en klarare bild av vad för slags bok det skulle kunna bli. Det är väl investerade pengar att ha en dummy eller ett färdigt provkapitel när man antar en bok. Det underlättar samarbetet med alla inblandade att veta vad för slags bok man arbetar mot.
Jag gick in och tog tag i arbetsprocesser som man nog inte hade väntat sig att jag skulle lägga mig i: hur förlaget lägger ut jobb, hur vi väljer ut formgivare för specifika uppdrag, vilken information formgivaren ska få vid beställningen, hur vi ökar säkerheten i produktionen (med egna omslagsmallar, tydliga instruktioner etc). Men det tar tid att förändra processer och ibland kan man inte lära gamla hundar att sitta. Förbättring är ett långsiktigt pågående arbete.
Det är knepigt att ta ett designansvar när utgivningen är så bred och stor med flera hundra böcker per år. Det har många gånger känts som en helt omöjlig uppgift. Jag har fått lära mig att släppa taget efter att jag givit råd till förläggare, redaktörer och externa formgivare. Jag kan inte alltid följa upp resultatet. Jag kan komma med synpunkter på vad andra formgivare gör och hur vi kan förbättra saker, men det tas inte alltid emot med lätthet. Det finns nog formgivare som tycker att jag förstör deras idéer, fast min tanke varit att samarbeta och förbättra.
Osynlig av Paul Auster. Prisbelönt formgivning: Nina Ulmaja. (Tack för lånet.)
Varför är det bra att ha en designansvarig och varför har inte alla bokförlag det?
Jag hoppas att man ser på vår utgivning varför det är bra med en designansvarig. En designansvarig håller bokförlaget à jour om det som händer inom bokdesign/bokproduktion/typografi. Och alla företag vill väl visa framfötterna inom sitt område?
Det var vågat av Bonniers att anställa en designansvarig för snart 6 år sedan. Nytänkande och coolt av ett 170 år gammalt förlag! Vi har nyligen blivit fler: Annika Lyth börjar på Bonnier Fakta i höst som designansvarig och bokförlaget Max Ström har nyligen anställt Patric Leo som designansvarig.
Fler och fler förlag verkar inse nyttan av att ha en designkunnig person i huset. Precis som andra produktproducerande företag har gjort för länge sedan. Böcker är böcker, men också produkter.
Foto av Nina Ulmaja: Jimmy Eriksson

Posted by: 09:55

Categories: Hall of Femmes intervjuar, Nina Ulmaja, Typografi

NEWSLETTER

ARCHIVE

CATEGORIES


TAGS