Friday 6 July 2012
Hall of Femmes intervjuar Tove Langseth


Hur såg din första tid i yrkeslivet ut?
Jag gick ut Beckmans 1999. Men sista terminen var jag inte i skolan så mycket för jag hade redan fått jobb på reklambyrån Paradiset som då var den tongivande byrån. Såhär i efterhand har jag insett att den där tiden var oerhört speciell. Jag jobbade ihop med grundaren Jocke Jonason med uppdraget Diesel som var ett världskonto och väldigt stort. Jag fick fruktansvärt mycket ansvar från start. Nu när jag tänker på det så imponeras jag över att han vågade släppa det ansvaret till mig – jag åkte själv och höll i stora plåtningar runtom i världen med några av världens bästa fotografer. Herregud, jag var ju så liten! Nu i efterhand har jag förstått att få jobba med folk i den kaliber jag gjorde då var något helt unikt, men då tog jag det mer som en självklarhet eftersom jag inte hade något att jämföra med. Det var hur som helst en grym tid, jag lärde mig fruktansvärt mycket. Och jag lärde mig att man ska våga lita på unga människor och lära dem att ta ansvar.

Finns det någon person som betytt mycket för dig som yrkesperson?
Ja, Jocke. Vi jobbade och reste så mycket tillsammans, han blev min mentor. Dels hade han en enkel och bra inställning vad gällde jobbet, sådär basic och klokt – det betydde inte att reklamen man gjorde blev foträt eller förnuftig, kolla på Dieseljobben. Men han hade också många kloka råd som jag tog till mig. Som till exempel att man aldrig ska jaga pengar. Man ska göra sitt jobb, man ska jobba för att man tycker det är kul. Det kan låta banalt men jag tycker fortfarande att det är jäkligt klokt och jag tycker det är väldigt många unga människor som har helt fel fokus. Pengarna kommer ändå, om du gör jobbet bra. Men du måste göra jobbet först, inte tvärtom.


Hur påverkade det dig att bli framgångsrik så tidigt?
Helt ärligt så såg jag det inte så, att jag blev framgångsrik. Jag är inte riktigt typen som går upp i mina egna framgångar, tvärtom har jag snarare en tendens att fokusera på det som jag gjort fel eller som gått sämre. Det kanske låter lite deppigt men jag funkar så och just när jag var 25 och allt rullade på så snabbt kanske det var bra. Folk som tycker de är bäst i världen när de är 25 tenderar att vara rätt jobbiga. 

Vad har du haft för mål längs med vägen i din karriär?
Jag har aldrig haft utstakade mål i stil med “jag ska vara VD innan jag är 30” eller så, utan fokuserat mer på att försöka göra jobbet jag har framför mig så bra jag kan. Det har i sin tur lett mig framåt och givit mig olika chanser. Som att hänga med Jocke till London och starta byrå där eller när jag blev CD på Brindfors. Men jag tror det är viktigt att våga när man får möjlighet att testa något som i stunden kanske känns läskigt eller svårt. Det är nog allmänt ett bra mål i sig, att fortsätta våga och testa. Det tenderar att bli svårare ju äldre man blir och det är lite farligt. Det finns ett bra driv i det som man måste vara rädd om och inte förlora. Att fortsätta förvåna mig själv, det vill jag försöka med. 

Vad ser du som dina styrkor som kreatör?
Jag är hård mot mig själv och väldigt uthållig. Jag är också rätt bra på att se det jag håller på med utifrån, vilket kan vara svårt när man är mitt i någonting. Sen är jag både bra på idéer och på form. Haha, det blev ju en massa saker!


Finns det någon kampanj du ser tillbaka på och är extra nöjd med?
Alla kampanjer är så olika, med sina olika förutsättningar och omständigheter. Men några favoriter är grönsakskampanjen för Coop Konsum, en del grejer vi gjorde för NK och sen det vi gjort för Kungliga Operan. 

Hur ser du på din roll som creative director jämfört med att vara ad? 
Det här med att vara CD är i Sverige fortfarande en ganska skiftande roll. På DDB jobbar jag som senior kreatör, vilket om man översätter det till hur man jobbar utomlands motsvarar att jag är CD med kreativt ansvar för ett antal större kunder. Det passar mig bra då jag vill vara verksam i uppdragen och jobba handfast med idéer. Att vara CD kan annars ibland tendera till att innebära att det mest handlar om administration och att sitta i möten. 

Du springer mycket och har till och med en blogg om löpning. Berätta mer!
Springa har jag alltid gjort, när jag var yngre som konditionsträning på somrarna när det var paus från basketen. När jag slutade med basketen fortsatte jag springa, med paus under mina tre graviditeter. Dock lät jag jobbet bestämma förutsättningarna; hade jag fullt upp så fick löpningen stryka på foten. Plötsligt en dag tröttnade jag på det. Jag fick någon liten uppenbarelse om att jag bara har den här kroppen, that’s it. Så jag började springa mer, oavsett om det var tusentals saker att göra på jobbet så såg jag till att hitta tid för löpningen. Jag sprang längre och längre och bestämde mig för att springa Stockholm Marathon. Fem månader senare stod jag på startlinjen i det kallaste Stockholm Marathon någonsin, 4 grader och ösregn och hård vind. Men det gick bra! Sprang i mål på 3:14:08 vilket blev en 49:e plats av alla kvinnor. Min blogg startade jag för att jag ville dokumentera alla mina pass i ensamhet och kolsvart vintermörker, för min egen skull. Men det var kul när jag insåg att andra ville läsa om det och jag har fått många fina mail om att människor får pepp av bloggen. 

I boken om Janet Froelich som vi håller på med, berättar hon om en teori hon har om att kvinnor i hennes ålder inte är uppvuxna med sport och att det har påverkat deras karriärer negativt för att dom inte blivit tränade i sporttänkandet, att sätta upp mål, att kunna ta förluster och så vidare. 

Detta är mycket intressant och något som jag själv gått och klurat på. Jag tror hon har helt rätt. Jag spelade mycket basket som ung, tränade fem dagar i veckan, matcher på helgerna och läger och träning på somrarna. Det har skapat jättemycket av min person; det har gjort det naturligt att kämpa, att ge upp ligger oerhört långt bort för mig. Man kämpar tills man är klar. Jag tror också det där om motgångar är sant men saken är att det också gäller framgångar. Lite det som jag förut nämnde att jag ibland har svårt att ta till mig det bra, det gäller både det dåliga och bra. Man går vidare, man är liksom redan fokuserad på nästa mål, på att vinna nästa match. Att tävla måste man öva på, det är jobbigt för det tar kraft och man måste lära sig hantera det utan att bryta ihop.


Du sitter i styrelsen for Komm. Vad tycker du är bra med den svenska reklambranschen, vad är dåligt, hur ser det ut med jämställdheten?
Jag är mycket hedrad över styrelseplatsen men det är sprillans nytt. Tycker dock de har ett tydligt fokus på jämställdhet så det känns bra. Vad gäller branschen så har mycket hänt de senaste åren; många fler tjejer som syns och märks. Förr försvann många i och med att de fick barn, det ser man inte lika tydligt nu. Men det där som Janet säger om sport, det har jag funderat kring själv som sagt. Och min teori är att en bransch inte kan ändra sig själv för att man ber om det. Kanske måste man acceptera spelreglerna för att ta sig in – och väl inne är det lättare att förändra. Det jag menar är att reklambranschen är rätt hård och krävande. Man måste vara lite tuff och inte ge sig för annars försvinner man. Och håller man sig kvar och är tuff så får man plötsligt utrymme och kan tycka och påverka.


Posted by: 13:08

Categories: Hall of Femmes intervjuar, Idrott, Tove Langseth

NEWSLETTER

ARCHIVE

CATEGORIES


TAGS