Thursday 21 April 2011
Intervju med Lars Laurentii

Självporträtt av Lars Laurentii, 80-tal.

Sedan en tid tillbaka tycker vi oss se en typografisk trend med dragning åt scripter och kalligrafi. Och som det konstateras i tidningen U&lc redan 1973: allting går i cykler, och när saker blir trendiga känns de nya oavsett hur gamla de är. En person i Sverige som verkligen bemästrar hantverket är Lars Laurentii, som också hjälpt oss ta fram logotypen till The Glass Factory, ett nytt glasmuseum i Småland som öppnar sommaren 2011. Lars är vänsterhänt och levererar sina original målade med pensel på papper – det ni! Lars Laurentii delar vår kärlek till USA dit han som ung formgivare åkte för att visa sin portfolio för sin idol Herb Lubalin.

Logotyp The Glass Factory, 2011. Art direction och design: Hjärta Smärta. Skrift: Lars Laurentii.
Kan du berätta om när du sökte upp din idol Herb Lubalin på andra sidan Atlanten?
Jag åkte till New York 1979, avsikten med resan var att träffa min idol, mannen bakom U&lc och en mängd fantastiska logotyper, den världsberömde grafiska formgivaren och typsnittsdesignern Herb Lubalin i hans atélje. Jag promenerade dit, till en gammal ombyggd brandstation på södra Manhattan. Efter en evighet i receptionen kom någon och sa: ”Du kan ta hissen upp till hans rum”. Plötsligt stod jag öga mot öga med den man jag beundrade så. ”Please sit down.” Rummet var litet med gamla ohyvlade brädor som både golv och tak. Väggarna var helt i panel och tomma sånär som på ett diplom där det stod ”Hall of Fame”. Mycket nervös stammade jag fram: ”May I show You …” Herb granskade min portfolio. Han hade ett märkligt ticks för sig och det var att han harklade sig med jämna mellanrum: hrrrmm-hrmmm-hrmmm. Efter en stund frågade jag: ”Do You have anything to criticize? (Tystnad.) ”No, it’s beautiful.” Då var jag räddad! Alltså dom orden räddade hela mitt liv. Hade han varit kritisk … ja, då vet jag inte hur det hade gått för mig. Jag älskade New York, älskade USA. Jag ville ta hela världen i min famn!
Logotyp för Avant Garde magazine. Herb Lubalin, 1968.
Logotyp för Fact magazine. Herb Lubalin, 1964.

Det ögonblicket var betydelsefullt?
Jag var helt bombad när jag kom hem till gamla Sweden. Min tuppkam hade växt 18 meter. Jag tyckte att världen låg vidöppen.
Vi vet hur det känns, vår tuppkam har också växt 18 meter.
Du har berättat att vissa tyckte att du använde dig av ett ”feminint formspråk”?
Ja, just det. Jag var besatt av den engelska scripten. I småskolan var jag vänsterhänt och det var jobbigt på välskrivningslektionerna. Jag kladdade och fick BC i betyg, vilket gjorde att jag hatade skrivandet. Men senare blev det mer lustfullt. Under 60- och 70-talet fanns det en kvinna som var scriptartist, hon hette Gun Larson och verkade i New York. Det var inte så många som behärskade den engelska scripten här hemma. Många gillade inte snirkligheten utan kallade det för parfymstil och därför ansågs den feminin och fjompig. Jag delade givetvis inte den tanken. Jag hade mött storheter som Tom Carnese och Tony DiSpigna, dom tillhörde världseliten och bekräftade mina idéer om scripten som artisteri.
Och så var det inte i Sverige?
Nej, inte alls! Den klassiska kalligrafin fanns representeras genom Kerstin Anckers, KarlErik Forsberg samt göteborgaren Erik Lindegren och de tecknade script med bredpenna. Blickar vi tillbaka i historien har vi fransmannen Maternot, holländaren Jan van den Velde och engelsmännen George Bickham och Clinton Clark, det var dessa personer som utvecklade scripten i världen. 1842 startade folkskolan i Sverige och då infördes en tysk variant av skrivstilen. Man skulle kunna sammanfatta med att säga att scripten inte haft så hög status i Sverige.
Men varför uppskattade man scripten så mycket i USA?
USA har en annan syn på grafisk design och typografi. De är öppnare och mer dynamiska. I Sverige har vi heller aldrig haft särskilt många uttryck samtidigt, här har det varit en sak i taget som gäller.
Bild ur tidskriften U&lc, 1973.
En sista fråga. Många frågar oss varför det är så viktigt för oss med kvinnor. Men det är ju inte det saken handlar om, eller hur? Vi letar efter våra föregångare, det gör män också.
Exakt. Man söker sina föregångare för bekräftelse och identitet, och trots att det har funnits många kvinnor genom tiderna vars arbeten varit i full klass med männens har de inte fått lika mycket uppmärksamhet. Inom Bauhaus-rörelsen fanns det till exempel många utomordentligt begåvade kvinnor som tyvärr aldrig syntes. Så nog är det så att solen har lyst mest på männen. Men det kommer ni säkert att ändra på, eller hur?
Vi ska göra så gott vi kan. Nu ska du äntligen få gå ut till din fru som sitter och väntar i bilen.
Ja, det ska jag göra. Hejdå!!

Hjärta Smärta i en annons för en fotosättningsmaskin i U&lc, 1974. En teknik som däremot aldrig kommer att bli hipp eller få någon revival.

Posted by: 15:03

Categories: Hall of Femmes intervjuar, Lars Laurentii, Typografi

NEWSLETTER

ARCHIVE

CATEGORIES


TAGS