»The duller the day, the happier I am«. In 2009, at the beginning of the Hall of Femmes project, we met with the adorable illustrator, author, artist, designer and thinker Maira Kalman in her apartment in New York.

Den här hade vi missat.

Gail Bichler, art director på The New York Times Magazine har skrivit om sina ”Fave Femmes” på Society of Publication Designers (SPD) bloggen.

Karta över USA ritad av Maira Kalmans mamma.

Maira Kalman är liksom vi intresserade av döden och varje dag börjar hon med att läsa dödsannonserna, ”ett känslomässigt sätt att börja dagen på”. Vi har med oss Annas pepparkakor i ljusblå plåtburk och Maira bjuder på te i prickiga koppar som man kan föreställa sig har stått modell i någon illustration. Har man sett Mairas bilder ser allt i hennes fantastiska hem illustrerat ut. Vi frågar Maira om feminism och hon säger att hon anser anser att feminism och andra världskriget är de två viktigaste händelserna i världshistorien. ”Feminism–Good. Second World War–Bad”, känner hon sig nödgad att tillägga.

Vi pratar också om pengar, musik, böcker och äktenskap eftersom det är våra favoritämnen i livet. Förutom döden då. En av oss börjat gråta häftigt vid ett tillfälle. Vi ser det som ett känslosamt sätt att avrunda en intervju på. Liksom förra gången går vi ner i Mairas ateljé en trappa ner. Det känns som att vi varit på besök inuti någon av Mairas böcker.

När vi intervjuade Paula Scher sa hon att det dröjde väldigt många år innan hon träffade andra kvinnliga formgivare. Det fanns en annan kvinna som liksom hon ofta blev tillfrågad att sitta med i olika paneler men eftersom det alltid var antingen hon eller Paula som tillfrågades, och eftersom det bara fanns plats för en kvinna i varje panel så dröjde det många år innan de mötte varandra. Ibland sas det rakt ut berättar Paula “We need a woman speaker. Hur förolämpande är inte det? En kvinna för att fylla upp deras kvot.”

Maira Kalman berättar att hon försöker sluta köpa böcker ibland. Åtminstone i en vecka. Hon bor nära Strand och är där nästan varje dag. Hon har bokhyllor i varje rum, i sovrummet finns en sektion med böcker på språk hon inte kan läsa, i hallen en gång med enbart konst och design. Nere i ateljén som ligger i samma hus finns det ännu mer och på arbetsbordet ligger en svensk kokbok från 50-talet som hon använder som referens till en illustration om bakverk. Hon säger att hon behöver någon som hjälper henne att sortera alla böckerna “Det kanske ni kan göra?” “JAA!” svarar vi i en mun.