Sunday 28 September 2014
Meeting Ruth Ansel

Ladies and gentlemen, we proudly present Ruth Ansel, a woman who’s always been at the right place at the right time. Back in the 60’s, when she was just 24, she and Bea Feitler became co-art directors of Harper’s Bazaar. In the 70’s, Ruth was the art director of The New York Times Magazine, in the 80’s, Vanity Fair. Each time, she was the first woman in that position. In recent years, she’s run her own studio – Ruth Ansel Design – designing books like the much-talked about, 20-inch tall monograph on the photographer and artist Peter Beard. Today, Ruth is 70 years old and still working.

Ruth is Grand. Everyone we’ve met has spoken about her with the utmost respect. Ruth is the one we’ve dreamed most about meeting though we hardly dared to think it would ever happen. She’s been known to publish fake e-mail addresses online with the sole purpose of making it harder for people to reach her. A few months ago, we called her up. It was a brief conversation, ending shortly after Ruth sternly told us that she would »look us up«. Several nervous weeks later, we received an e-mail from Ruth in which she praised our work. Throughout our entire career, nothing has been as important as that e-mail. We felt like a door had opened, that we had received an invitation to an important society. Is this what it feels like to be in the »in« crowd?

Ruth Ansel lives in a posh apartment building on Manhattan’s Upper West Side. In her courtyard a film crew is set to shoot a Disney film starring Nicolas Cage. On our way up to the tenth floor, the elevator man asks us if we’re aware that Cyndi Lauper lives in the house. »You know that song ’Girls Just Wanna Have Fun’?« But we’re focused on a different lady.

Ruth Ansel welcomes us into her large apartment, only to disappear into the kitchen. She’s wearing black clothes, Mary Janes, a big orange watch and a turquoise ring. In the kitchen, she’s arranged a lunch buffet of delicious treats; croissants, smoked fish spread, tasty cheeses and small apples. We fill up our plates and ask if she’s interested in food. »Unfortunately«, she replies, not helping herself to lunch. Above the refrigerator there’s a blackboard in the shape of a cat. On it, Ruth has scribbled a Diana Vreeland quote : »Elegance is refusal.« It’s supposed to keep her from sneaking things out of the fridge.

In 1963, when Ruth Ansel and Bea Feitler were appointed co-art directors of Harper’s Bazaar, the leading fashion magazine of its time, they were met with blatant skepticism by a male-dominated media world. Could two twenty-something females really shoulder such an important role? However, it didn’t take long before the duo had modernized the magazine by infusing it with elements of pop art, street fashion, rock and roll music and film. They chose photographers whose work changed fashion photography forever. Furthermore, the graphic design of Ansel and Feitler set a new standard in magazine design, an updated take on Brodovitch’s revolutionary designs from the 40’s and 50’s.

Ruth Ansel ended up in the magazine world by accident. She was born in the Bronx in the late 1930s. Her father was in the china import business and her mom ran a small lingerie shop. From childhood, Ruth took a great interest in art and movies. Along with her classmate Nina Castelli, daughter of Leo Castelli and Ileana Sonnabend , central figures in the New York art world, she spent a summer in East Hampton at age 15. There, she saw the artist William De Kooning paint his »Woman« series in the downstairs guest bedroom where he was living at the time. Jackson Pollock and Larry Rivers often came by for dinner. Together with the Castelli-Sonnabend family, Ruth went to see her first Balanchine ballet performance as well as Robert Rauschenberg and Picasso exhibitions. It was then her love for art took root.

She graduated from Alfred University earning a Bachelor of Fine Arts Degree majoring in ceramic design but soon realized her career opportunities were limited. After a brief marriage, she escaped to Europe to mend her heart and look for adventure. Her plan was to look for work in different countries and eventually end up in Rome. But after eight months of travel she ran out of money and knew it was time to head home. She felt that, as a young woman, she was never taken seriously in her pursuit of a graphic design career. 

Ruth shows us into the living room. The sun shines in through an open window. On the walls there are pictures we’ve seen in books, like Richard Avedon’s famous Andy Warhol Factory triptych and his portrait of Stravinsky. Some are signed with personal notes to Ruth. Her white Mac is standing on a desk that stretches along a wall. Every now and then, we hear a little »pling« announcing she’s got mail. Ruth asks us to sit down on the large couch, and adds that it’s quite uncomfortable, so we should help ourselves to plush pillows to put behind our backs.

Large bookshelves hold yard upon yard of bookmarked books and magazines. We would love to browse through them all. One of the lower shelves carries all the magazine issues on which Ruth has ever worked. They’re collected in heavy bound volumes. She tells us that she has one copy of each magazine except for the Harper’s Bazaar 1965 April issue – with the legendary cover where model Jean Shrimpton wears a large pink helmet and blinks with one eye if you tilt the magazine.

– Samira Bouabana, Angela Tillman Sperandio, 2010

Preface: Hall of Femmes: Ruth Ansel, 2010
Editor: Ika Johannesson

Buy the book here. Buy the poster here.

Left: Model Jean Shrimpton on the famous cover of Harper's Bazaar April 1965, with the winking eye. Art direction: Ruth Ansel and Bea Feitler. Photo: Richard Avedon. © 2010 The Richard Avedon Foundation. Right: Harper’s Bazaar fold-down cover, August 1966. Art direction: Ruth Ansel and Bea Feitler. Photo: James Moore.

Left: Model Jean Shrimpton on the famous cover of Harper’s Bazaar April 1965, with the winking eye. Art direction: Ruth Ansel and Bea Feitler. Photo: Richard Avedon. © 2010 The Richard Avedon Foundation. Right: Harper’s Bazaar fold-down cover, August 1966. Art direction: Ruth Ansel and Bea Feitler. Photo: James Moore.

Posted by: 16:09

Tags: , , , , , ,

Categories: Ika Johannesson, Preface, Richard Avedon, Ruth Ansel, Yolanda Cuomo

Tuesday 6 November 2012
Avedons assistent berättar

För dig som klarar av att läsa en extremt ful och svårläst blog: här berättar Richard Avedons assistent historien om hur Avedon fotograferade till Ruth Ansels och Bea Feitlers rymdnummer av Harpers Bazaar 1965.

Posted by: 09:18

Categories: Bea Feitler, Harper's Bazaar, Richard Avedon, Ruth Ansel

Wednesday 7 September 2011
Mary x 2

Idag har vi ägnat vårt eftermiddagsbreak år att bläddra i Evidence, Mary Shanahans mästerverk. Dessutom har vi läst en intervju i tidningen American Photographer från 1986, där Mary, alla fotografers favorit-AD säger såhär:

AP: Are photographs as important as design?
MS: Quite honestly, I think photographs are more important. Design contributes to a look in a vital way, and of course there are certain tenets that I follow as a designer: I favor a straightforward asymmetric and journalistic style, by which I mean the design should be appropriate to an article’s content. But to me design isn’t the greatest challenge.
AP: What is the challenge then?
MS: Putting the pictures together visually to create a magazine. That’s the central thing. I know most art directors would consider this heresy, but I think type is boring. It’s a useful, important tool, but compared to the excitement of pictures, type is just necessary chore.
Hall of Femmes: Mary Shanahan kommer ut 2011.

Posted by: 15:07

Categories: Fotografi, Mary Shanahan, Richard Avedon

Thursday 9 June 2011
Lunch med Paula Scher

”Den här branschen har inte förändrats ett dugg på 25 år.”

Paula Scher är som alltid diskussionslysten och har ögon som blixtar. Vi sitter i Pentagrams lunchrum och äter en buffé bestående av sallad, frukt och goda ostar med Paula och hennes assistent Eva. Hon fortsätter ”Tror ni att det är en feministisk våg på gång? För jag kan inte se det, jag tycker att de som är unga idag verkar ha väldigt konservativa värderingar. Det skrämmer mig.”
Vi pratar om Henrietta Condak, denna hemlighetsfulla kvinna som också jobbade på CBS Records under 70-talet, och som har varit viktig för Paula. Hon beskriver Henrietta Condak som en otroligt skicklig formgivare, men en person som såg yrket som något man gjorde för att få ihop till brödfödan, för att understödja sin mans karriär, enligt Paula. Hon tycker att vi borde göra en bok om henne ”fast hon kommer att slänga på luren, hon vill inte prata om sitt yrkesliv. Jag skrev en artikel för Eye Magazine om henne för några år sedan. Jag skickade den till henne. Hon hatade den, hon är väldigt knepig.” Vi säger halvt på skämt halvt på allvar att vi är vana vid knepiga kvinnor.
Paula säger att hon ogillar ordet förebild eftersom det får människor att dra slutsatser om andra människors liv, vilket hon tycker är avhumaniserande. Det har vi redan pratat om i boken, men här utvecklar hon resonemanget, och menar att när hon var ung under den feministiska vågen på 60-talet, så handlade allt om att man kunde bli precis hur som helstvad som helst, ingenting var färdigt, det fanns inga förebilder – allt var öppet. Vi tillhör en annan generation, en generation där man för att bli den man vill förhåller sig till det som redan finns. Vi väljer och kombinerar mellan befintliga alternativ snarare än att skapa egna. Det där är så självklart, men ibland sammanfattar någon (Paula Scher som vanligt) sakernas tillstånd sådär i en mening. Hm, synd att vi inte fick med det här i boken, tänker vi.
En annan sak som skiljer oss åt.
Paula Scher berättar att dom som har gjort henne mest illa i yrkeslivet har varit kvinnor. ”Kvinnor är bättre på att hjälpa varandra i motgång. Män är bättre på att hjälpa i framgång.” Vi säger att för oss är det tvärtom, alla som hjälpt fram oss, pushat oss, anställt oss har varit kvinnor. ”Så är det faktiskt för mig också, jag har bara haft kvinnor.” säger Eva, assistenten som är i vår ålder. ”Det är KLART” säger Paula ”du har ju mig!”
Fyra skivomslag för klassisk musik. Henrietta Condak, 1983. Foto ”Rampal Greatest Hits” av Richard Avedon

Posted by: 03:08

Categories: Henrietta Condak, Paula Scher, Richard Avedon

Friday 27 May 2011
Vi besöker The Richard Avedon Foundation

Ruth Ansel, Lillian Bassman och Mary Shanahan (boken kommer ut i höst) har alla gemensamt att de arbetat tätt med Richard Avedon. Eftersom alla bildrättigheter kontrolleras av The Richard Avedon Foundation, har vi haft mycket kontakt de senaste året. Vi har budat provtryck, pratat i telefon och mailat en hel del. Trots att vi alltid blivit vänligt bemötta av programdirektör Michelle Franco, har vi byggt upp en bild av ett läskigt ställe med rigorösa regler.

Arkivet ligger högt upp i samma byggnad som MoMA, och innan vi åker upp drar vi upp riktlinjer inför mötet.
1. Vi får inte INTE säga ”Dick”. Dom vi jobbar med är ”Dick” med Richard Avedon, vi är inte det. Dessutom betyder det en annan grej på engelska, vi får inte börja dra såna skämt. Vad ska vi säga istället, säger man Richard Avedon, Mr Avedon eller helt enkelt bara Mr?
2. Börja inte skämta om andra världkriget (ett ticks vi har när vi blir stressade, ett utlopp för nervostiet. Fast ibland skämtar vi om cancer också. Vi har för övrigt redan formgett varandras dödsannonser.)
3. Spotta ut tuggummit innan vi går in.

Michelle Franco visar bilder ur arkivet.
Våra farhågor visar sig vara onödiga. Allt är väldigt tjusigt och Michelle visar oss runt i ett fantastiskt arkiv. Avedon var maniskt produktiv och de har har inte ens hunnit kartlägga hälften. Michelle öppnar lådor och arkivkartonger och lyfter fram kopior på både kända och opublicerade foton. På ena väggen sitter en gigantisk förstoring av bimannen, i hallen en miniutställning med porträtt från The American West. Alla modemagasin Avedons bilder publicerats i står inbundna i hyllor. Längst uppe vid taket står en lång rad röda anteckningsböcker i skinn, där skrev han ner alla datum och tider för sina fotograferingar. Två anställda arbetar på heltid med att säkerställa att digitala kopior efterliknar Avedons egna original.
”Vi letar efter praktikanter som kan hjälpa oss med arkiveringen, vet ni några?”undrar Michelle. Hur gammal kan man vara? undrar vi.
Efteråt går vi och tar en kaffe på ett ställe mittemot som känns bekant på något sätt, stället ser precis ut som Sosta. Det visar sig att han som äger stället har jobbat på Sosta.
Don’t mention the war. Utanför The Foundation.

Posted by: 03:02

Categories: Fotografi, Richard Avedon

Tuesday 30 November 2010
Comptoir de l’image

Om du ska åka till Paris och känner för att ha en hjärtat-slits-ur-kroppen-för-varje-bok-du-måste-lägga tillbaks-i-högen-upplevelse, så är det här bokhandeln du ska gå till. Comptoir de l’image på 44 Rue Sévigne.

Plötsligt upptäcker vi Hall of Femmes: Ruth Ansel på en bokhög. Efter att ha stått och kuttrat med boken i handen i fem minuter och häpet och lyckligt bläddrat fram och tillbaka i den tio gånger för att försäkra oss om att det verkligen är samma bok (det är den fast den kostar 38 euro, några hundra mer än vad vi tar för den) dristar sig butiksägaren till en gissning: ”Är det möjligen så att ni har gjort den där boken?”. Det visar sig att Monsieur kände Bea Feitler (une femme extraordinaire) under ett år på 60-talet som Avedons assistent. Han undrar om vi inte ska göra en bok om henne någon gång? Monsieur berättar om sitt år i New York, om Hiro och Avedon. Tid och rum försvinner, tills vi smiter ut i Paris-skymningen.
P.S Köpte inte boken, så den finns kvar.

Posted by: 10:09

Categories: Bea Feitler, Fotografi, Richard Avedon, Ruth Ansel

Thursday 21 October 2010

Gail Bichler, art director på The New York Times Magazine har skrivit om sina ”Fave Femmes” på Society of Publication Designers (SPD) bloggen.

Posted by: 20:05

Categories: Annie Leibovitz, Carin Goldberg, Diana Vreeland, Diane Arbus, Janet Froelich, Ladies, Lillian Bassman, Maira Kalman, Paula Scher, Press, Richard Avedon, Ruth Ansel, Tina Brown

Tuesday 29 June 2010
”Karriär har aldrig varit min högsta prioritet”

Vi är på återbesök hos den briljanta creative directorn Mary Shanahan. Mary började sin bana som bildredaktör och säger att hon blev art director i rent självförsvar eftersom hon inte ville lämna över sina omsorgsfullt framtagna bilder till en art director som tittade på dem en halv sekund för att sedan säga ”Hur beskära?”
Mary har varit ad för tidningar som Rolling Stone, GQ, Cuisine (en nyskapande mattidning som bara kom ut med 11 nummer) och franska Vogue. Hon har också varit Richard Avedons personliga ad under många år och gjort flertalet fotoböcker för både honom, Hiro och Mary Ellen Mark.
Trots sin imponerande CV blir hon glad över att vi vill vill ha med henne i bokserien. Hon tycker att flera av de andra kvinnorna vi träffat– som Paula Scher och Ruth Ansel – har åstadkommit så mycket mer inom området. Vi håller inte med henne och undrar hur hon kan känna så. Hon tror att det är för att hon fortfarande ser sig som bildredaktören som sadlat om. Ingen tvekan hursomhelst att fotografi är Marys favoritämne. Hon tycker att hon har en förmåga att förstå fotografernas egna intentioner och många av dom hon jobbat med har sagt att hon alltid väljer ut de bästa bilderna. Hon har heller aldrig varit sådär besatt av typografi som många formgivare är (”Är du inte???” säger vi oförstående) utan oftast försökt hålla typon så liten som möjligt för att kunna dra upp bilderna stort. Här måste vi göra en invändning för enligt oss har flera av de tidningar och fotoböcker vi sett klart typografiska kvalitéer. Hon säger att hon alltid anställt väldigt starka formgivare ”and then I push them.”
Boken ovan heter Made in France och kom till när Richard Avedons agent hittade en låda med gamla vintagefoton som han ville göra något med. Avedon ringde Mary Shanahan och frågade vad hon tyckte de skulle göra med materialet. Mary svarade att de borde göra som en faksimil där allt visades precis som de var, även kartongen med de handskrivna anteckningarna på. Hon kom också på bokens titeln Made in France eftersom det var just det som var stämplat på fotografiernas baksidor, förmodligen för att det behövdes när de skulle igenom tullen.
Hon berättar att det var en underbar bok att arbeta med men att hon tyvärr inte kunde slutföra den då hennes dotter blev sjuk. Sen säger hon plötsligt ”Så då bestämde han att ange en annan person* som art director.” ”Oj…” säger vi lite tafatt för vi märker att Mary håller den här boken högt. ”Konfronterade du honom med det?” Mary är tyst och säger sen nej. ”Man kanske inte konfronterar Richard Avedon?” undrar vi. Mary svarar indirekt att när man arbetar med någon som är så fantastisk men också så komplicerad så får man ta personen som den är. ”Vi har gjort så många fantastiska jobb tillsammans, yrkesmässigt de bästa jobb jag gjort och det hela var redan tryckt, det fanns ingenting att vinna på det för min del. Jag står med i tacket tror jag Efter en grundidé av Mary Shanahan… eller nåt sånt men jag gjorde verkligen hela boken.” Kort efteråt sa hon till Avedon att hon inte kunde arbeta mer eftersom hennes dotter var sjuk ”Men jag vill att du ska göra min nästa bok!” ”Only if you put my name on it” svarade Mary.
* Fotografen Hiros son
I slutet av 90-talet slutade hon jobba heltid hos Avedon eftersom hon bestämt sig för att adoptera barn, något som inte var förenligt med hans behov av ständig kontakt. När hon berättade nyheten för honom sa han att de måste ta en lunch och diskutera saken. Sedan gav han henne hundra anledningar till varför hon inte skulle göra det. ”Första tiden med min dotter rådde verklig syskonrivalitet dom emellan” skämtar Mary.

Marys förklaring till varför kvinnor inom yrket faller bort är helt enkelt att hon tror att kvinnor har intressantare saker för sig än att jobba. Liksom vid förra intervjun upprepar hon att karriär aldrig varit det hon satt i främsta rummet. ”Jag älskar det jag gör och jag älskar fotografi men det har aldrig kommit i första hand för mig” Vi frågar henne om hon tror att hennes avslappnade inställning till arbete också kan ha hjälpt henne att nå så långt. Hon svarar att hon inte vet men att det gjort att hon känt sig avspänd på gott och ont. Det är ofta andra människor som har pushat henne. Bea Feitler övertalade henne att ta det åtråvärda jobbet som ad på Rolling Stone efter att Mary själv avböjt med motiveringen ”No thanks, too much work”.
Hon tror också att hennes bakgrund som ett av åtta syskon i en irländsk familj i Los Angeles kan ha betydelse. Hon växte upp med en storasyster som var bäst på precis allt ”Vi tog pianolektioner och då spelade hon perfekt. Vi tog ridlektioner och då blev hon världsmästare. Vi började på college och hon var så fenomenal att hon fick hoppa över klasser. Så jag lärde mig ganska tidigt att göra saker enbart för nöjes skull och för att jag tyckte att det var kul för om jag skulle försöka tävla med henne, ja då förlorade jag.”
Mary älskar fortfarande Paris där hon bodde när hon jobbade på Vogue. ”I Frankrike sitter inte folk på middagar och bara pratar jobb som folk gör här, där har man ett privatliv också.” Ibland när längtan efter Frankrike blir för stor kilar hon ner till tidningsaffären ett kvarter från Hearst Building och köper på sig franska veckotidningar. Vi berättar att Sverige är ett av de få länder i världen där det som kallas ”mjuka värden” som familjeliv och välbefinnande rankas högre i mätningar är hög inkomst och karriär. Vi tittar ner på gatan där människor springer som galningar. Nej, Mary Shanahan känns fortfarande mer som en västkustflicka än en typisk New York bo. Innan vi går får vi leka med Wired’s app på Marys iPad. Mary blir lyrisk och säger att hon drömmer om att få jobba digitalt. Så om någon vill bli först med att göra fantastiska fotoböcker för iPad – ring Ms Shanahan.

Posted by: 21:48 1 comment

Categories: Bea Feitler, Fotografi, Mary Shanahan, Richard Avedon

Tuesday 27 October 2009

Nu är det faktiskt vanlig måndag igen. Men inte riktigt, för vårt måndagsmöte kändes betydligt festligare än det brukar. Istället för att dela upp jobben, gnälla över sjukdomar (fast det skulle vara befogat just den här måndagen), och undra vems städvecka det är, sitter vi tillsammans med Ruth Ansel och Ika Johannesson och går igenom det sista med publikationen. Vi bestämmer oss för att lägga till sidor. Vi vill ha in mer av Ruths anekdoter och visa fler uppslag från Vanity Fair. Vi bestämmer oss också för att kalla publikationen för “boken”, eftersom det faktiskt är vad den är. Ruth tittar på Vanity-uppslagen vi valt ut och upptäcker flera arbeten som hon glömt bort att hon gjort.

Så om ni vill ha mer av Ruth Ansel; någon gång de närmaste månaderna hoppas vi att “Dicks” people ska ha gett tillåtelse att vi visar lite jobb “Dick” gjort tillsammans Ruth Ansel och då kommer äntligen Hall of Femmes: Ruth Ansel ut.

Posted by: 17:46

Categories: Arbete, Richard Avedon, Ruth Ansel, Vanity Fair

Friday 16 October 2009
Polly Allen Mellen

Om inte Polly Allen Mellen varit med i Avedon-filmen Darkness and light, skulle vi inte ha vetat att hon är så här stilig:

Eller har stylat så här snyggt:
Eller har ett så här snyggt damrum:

Posted by: 11:47

Categories: Fina saker, Polly Allen Mellen, Richard Avedon