Sunday 12 February 2012
Tomoko Miho 1931–2012

Tomoko Miho i sitt hem i New York, 2010. Foto: Nadja Hallström.

Det har varit en sorglig helg. I fredags dog en person vi lärt känna och kommit att beundra mycket.
När vi var i New York i våras, hade vi inte hört av Tomoko på länge och som vanligt hade vi förgäves försökt få kontakt. Men så en dag när vi stod i en klädaffär på Broadway ringde hon plötsligt och berättade att hon tillbringat en tid på sjukhus, hon hade fått cancer och läget var allvarligt. Det var enda gången hon berättade något om sin sjukdom, och vi berörde aldrig ämnet igen. Men den egentliga anledningen att hon ringde var för att säga att hon hade bestämt sig för att hon ville vara vara med i Hall of Femmes-serien och att hon såg fram emot att påbörja arbetet med boken så fort vi skickat över ett upplägg på strukturen. Vi protesterade och sa att själva arbetet med boken gjorde vi och våra redaktörer, hon var bokens huvudperson och hon behövde varken formge eller skriva den, varken under dessa omständigheter eller andra, men Tomoko var en envis och dedikerad person och sina karaktärsdrag behåller man oavsett hälsotillstånd.
Hon installerade en dator vid sin säng för att kunna gå igenom digitalt material. Hon fick hjälp av en vän att gå igenom de otaliga kartonger med arbetsmaterial och diabilder som stått och samlat damm. Under flera månader har vi tragglat oss igenom texter och bilder, arbetet har gått långsamt fram och meningsskiljaktigheterna har varit många. Det känns sorgligt att boken inte hann bli klar i tid, och att Tomoko aldrig kommer att få se den färdig.

Här följer ett utdrag från vårt förord:

Det ska erkännas med en gång att det inte är lätt att göra en intervjubok om Tomoko Miho, då en av hennes mest utmärkande drag är hennes stora ovilja att prata om sig själv.

Under vår research för Hall of Femmes upptäcker vi Tomoko Mihos arbeten på Alliance Graphic Internationals (AGI’s) hemsida. Vi har aldrig hört hennes namn tidigare och vi har aldrig sett hennes arbeten. Vem är hon?

När vi kontaktar henne för att få en träff svarar hon först att hon är upptagen med en deadline och förmodligen inte har tid, men att vi ska höra av oss när vi kommer till New York. Senare får vi veta att hon övervägt i två månader huruvida vi skulle ses eller ej. Noggrannhet är ett annat av hennes mest utmärkande drag.

Första gången vi ses i hennes lägenhet på Upper East Side vid Central Park är stämningen artigt nervös. Hon vill inte att vi ska spela in vårt samtal, men vi tar anteckningar. När vi går därifrån har vi en anteckningsbok full av namn, personer Tomoko arbetat med eller inspirerats av: George Nelson, Herman Miller, Frank Gehry, Lester Bookbinder, Ray och Charles Eames, Isamu Noguchi, Buckminister Fuller, Lella och Massimo Vignelli, Irving Harper, och John Massey. Men om Tomoko själv – ingenting. Hon har i tre timmar skickligt undvikit att tala om sig själv och det enda vi vet är att hon varit gift med en man som arbetade i Chicago samt att en av hennes bröder var arkitekt.

Däremot har vi fått bläddra bland hennes arbeten som vi tidigare bara sett digitalt och vi är enormt imponerade. Tomoko Miho är en arkitekt i pappersdräkt och hon applicerar tredimensionella lösningar även på trycksaker och affischer. Hennes arbeten har en rumslig dimension, och taktila kvalitéer som aldrig kan göras rättvisa på bild. Vi tänker att något museum borde köpa in samtliga av hennes verk och vi börjar själva drömma om att göra en utställning.

Tomoko Miho föddes i början av 30-talet som Tomoko Kawakami i Kalifornien där föräldrarna som var av japansk härkomst drev en blomsteraffär. Delar av sin uppväxt tillbringade hon och hennes familj i ett japanskt interneringsläger. När vi frågar henne om det svarar hon att det inte är något hon vill prata om. ”Those were difficult times, but we all came out well in the end.”

Efter studier på Minneapolis Art Institute och därefter på Art Center School i Kalifornien bestämmer sig Tomoko Miho för att det är formgivare hon vill bli. På Art Center möter hon också sin blivande man James Miho, som hon var gift med i över tjugo år.

Tomoko är en hängiven modernist och trots att hennes arbeten är strikt rationella är de starkt känslomässigt berörande. Med sina kreativa lösningar, sin egensinne och sin besatthet av detaljarbete är Tomoko Miho något av en designers designer. Att se hennes arbeten är att bli påmind om att för att göra riktigt bra saker så går det inte att kompromissa eller ta några genvägar – man måste vara hängiven sina idéer fullt ut.

Tomoko Miho i arbete på Center for Advanced Research in Design (CARD), 60-tal.

Affisch, ”Great Architecture in Chicago”. Del av MoMAs permanenta samlingar.

Katalog för Herman Miller.

Affisch, ”Friend or Foe?”, tillsammans med James Miho.

Omniplan, affischserie. Screentryck på silverfärgat metallpapper.

Posted by: 20:49

Categories: Döden, Tomoko Miho

Thursday 1 September 2011
Låt oss presentera: Eric Breitbart

Name: Eric Breitbart

City: New York and elsewhere
Profession: Filmmaker/Writer/Photographer
Drivers licence: Yes
TV: No
Favorite meal: The next one
Favorite place in the world: Marseille and Chaco Canyon (New Mexico)
Makes you angry: Stupidity
3 women that inspires you: Mother Jones, Simone Weil and Lela Breitbart (my daughter)
3 men that inspires you: Mark Twain, Gottfried Leibniz and Joshua Breitbart (my son)
What’s the best advice you ever got: What goes around comes around.
———————————————————————————
Eric Breitbart är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Tomoko Miho som kommer ut hösten 2011.

Posted by: 13:03

Categories: Gentlemen, Hall of Femmes intervjuar, Redaktörer, Tomoko Miho

Friday 24 June 2011
Glad midsommar


Intervju med oss i Grafik idag.

Posted by: 13:45

Categories: Carin Goldberg, Janet Froelich, Mary Shanahan, Paula Scher, Press, Ruth Ansel, Tomoko Miho

Monday 21 June 2010
Det handlar om god smak


Vi längtar efter att göra boken om Tomoko Miho. Vi längtar, eftersom vi vill visa er och hela världen vilka fantastiska arbeten hon har gjort. För att det är så fruktansvärt snyggt och för att varken ni eller någon annan har sett det. För att om ni, liksom vi, är formgivare är det här pornografi (oj nu får vår blogg många sökträffar, sorry folks not your kind – mest tanter här). Det märkliga är att det dessutom ser så lätt ut att göra bra saker. Att det egentligen handlar om att finna ett fokus i sitt arbete. Och att arbeta med rytm, komposition och materalitet. Speciellt materialiteten är slående i alla Tomokos arbeten och vi känner att det kommer att vara svårt att ge dom rättvisa på bild. Helst skulle vi vilja göra en utställning. Tomoko äldsta bror var arkitekt och hon säger att hon finner mycket inspiration från arkitektur. Men helst vill hon inte prata om sina arbeten överhuvudtaget. Vi känner att det inte gör någonting för hennes formgivning talar för sig själv.

Trots sin nedtonade person har Tomokos arbeten en sån självklarhet att vi finner det det svårt att tro att någon uppdragsgivare någonsin har bett henne att dra upp typografin lite större. Hon får oss att förstå hur viktigt det är att aldrig kompromissa med sin estetik då varje kompromiss kommer att göra dina arbeten sämre.
I vissa stunder känns det här projektet tungt för det går inte att blunda inför att världen är orättvis. Tomoko Mihos namn borde stå i inpräntat bredvid Paul Rands i varenda designbok och att hon inte ingår är en skam för hela vår bransch.
Ofta när kvinnofrågan berörs handlar det om vad kvinnor själva måste tänka på för att lyckas; de måste ta för sig, ta betalt, ta stryk, vara smidiga, inkännande, städa mindre och nätverka mer och vi undrar om det inte kunde räcka att bara vara väldigt bra på sitt jobb? Design kan inte bli så mycket bättre än såhär – så vad är det då som inte räcker till?
”Vad utmärker en bra formgivare?” undrar vi. Tomoko rycker på axlarna. ”Men någonting måste det vara?” tjatar vi. Hon är tyst en stund igen innan hon svarar ”God smak.”

Posted by: 03:30

Categories: Tomoko Miho

Thursday 29 October 2009
We have a dream

När vi intervjuade Paula Scher sa hon att det dröjde väldigt många år innan hon träffade andra kvinnliga formgivare. Det fanns en annan kvinna som liksom hon ofta blev tillfrågad att sitta med i olika paneler men eftersom det alltid var antingen hon eller Paula som tillfrågades, och eftersom det bara fanns plats för en kvinna i varje panel så dröjde det många år innan de mötte varandra. Ibland sas det rakt ut berättar Paula “We need a woman speaker. Hur förolämpande är inte det? En kvinna för att fylla upp deras kvot.”

När Ruth Ansel är i Stockholm ber hon om adresser till de andra kvinnorna vi träffat i New York. De bor i samma stad, känner till varandras arbeten men har aldrig träffats. Nu vill hon kontakta dom. Det här har satt igång storslagna drömmar i våra överhettade hjärnor. Vi ser alla kvinnorna samlade, i Stockholm eller på Manhattan. Vi ser en ikonisk gruppbild tagen av Annie Leibovitz. Vi ser hur bilden hamnar som ett utvikbart omslag till Vanity Fair, en tidning som också behöver bättra på sin kvot. Vi ser hur designvärlden aldrig blir sig lik igen.

Posted by: 20:09

Categories: Annie Leibovitz, Carin Goldberg, Janet Froelich, Maira Kalman, Mary Shanahan, Paula Scher, Tomoko Miho, Vanity Fair, Yolanda Cuomo

Friday 27 March 2009
Hos Tomoko Miho

Tomoko Miho är en arkitekt i pappersdräkt och en besjälad modernist. Hennes arbeten har rymd och är alltid taktila med olika material och trycktekniker. Även hennes affischer är ofta 3-dimensionellt uppbyggda, med olika vikningar och lager. Inga arbeten följer standardformat. En serie affischer hon gjort för Omniplan är tryckta på supertunt silverpapper i 4 olika färgsättningar och inrullade i tunna genomskinliga plaströr. Skönheten i hennes strikta kompositioner är omöjliga förstå om man bara sett hennes arbeten avbildade. Det är hisnande vackert. Tomoko Miho vill inte att vi spelar in vårt samtal och hon svarar ogärna på frågor om sig själv. Men när vi tittar på hennes arbeten tillsammans berättar hon gärna och hon förmedlar hur mycket hennes arbeten betyder för henne. Vi pratar försiktigt med varandra. Vi är där väldigt länge. När står i dörren för att säga hejdå tar Tomoko oss i hand och säger “Allting är historia nu, och sen går allt vidare”. När vi kommer ut på gatan har det börjat spöregna och vi gråter.

Posted by: 13:33 1 comment

Categories: Tomoko Miho

Thursday 26 March 2009
Imorgon eftermiddag: Tomoko Miho

Förutom Mary Shanahan har vi också haft väldigt svårt att hitta information om och arbeten av Tomoko Miho. Hon är född på 30-talet i Kalifornien, och tillbringade en del av sin barndom i Arizona i interneringsläger för japanskättade amerikanska medborgare. När vi har pratat med Tomoko i telefon säger hon själv att inget finns skrivet om henne, men att hon gärna visar fler av sina arbeten för oss när vi kommer. Vi tycker att hon gjort fantastiskt snygga saker och ser verkligen fram emot morgondagens möte.

Posted by: 00:49

Categories: Tomoko Miho

NEWSLETTER

ARCHIVE

CATEGORIES


TAGS