Saturday 8 May 2010
Med Paula Scher i Oslo


För några månader sedan fick vi av en slump höra att Paula Scher ska ha en föreläsning i Oslo, nästan i våra kvarter alltså. Efter att ha jagat hennes assistent i veckor och lämnat över 10 meddelanden på svararen kommer vi på att om vi cc:ar hela Pentagram och oskyldigt undrar om vi kanske har fått fel mailadress till assistenten så svarar hon inom två minuter. Ja – Paula vill gärna att vi gör en Hall of Femmes-bok om henne. Ja – Paula ställer upp på en intervju i samband med Oslobesöket. Sen blir det vulkanaska över hela Skandinavien och vi vet inte om resan kan bli av överhuvudtaget. Sen sätter vardagsstressen in med en massa jobb som ska fixas och vi undrar om vi verkligen har tid att åka iväg i två dagar? Det där sista känns korkat nu i efterhand.

Vi stämmer träff med Paula på hennes hotell i den stängda baren som kanske ser bättre ut på kvällen men i dagsljus avslöjar en teddyinredning i olika fläsknyanser. Glasdörrarna till toaletterna (med fyrkantiga toalettsitsar) pryds av närbilder av ståndare och pistiller som vi efter en stunds analyserande med pannorna i djupa veck förstår ska leda tankarna till erigerade penisar respektive vaginor. Och här, i detta tempel för subtil bildsymbolik, ska vi ha möte med en designdrottning.
Paula kommer ner i baren och slår sig ner. Det känns mer avspänt än första gången vi sågs. Vi är alla tre på nån sorts semi-semester och vi vet bättre vad vi vill ha ut av intervjun. Paula berättar om sin bakgrund. Hon är uppväxt i en villaförort med en pappa som var kartritare, en mamma som var lärare och en storebror. Ramarna för hur man skulle se ut och uppföra sig var snäva och hon kände sig redan som liten kvävd av förortsidealen och kritiserad för hur hon själv var. Hon svarade genom att revoltera och säger att det räddade livet på henne att fly därifrån för att börja på konstskola.
Vi frågar Paula om pengar, ett känsligt ämne som vi berör i Ruth Ansels bok, och där Ruth berättar att hon och hennes kollega Bea Feitlers lön tillsammans var lägre än vad en manlig art director hade fått. Paula skrattar högt när vi berättar att Janet Froelich sagt till oss att det är mer troligt att höra kvinnor prata med varandra om sina sexliv än om vad dom tjänar. Jag har inga problem alls att prata om pengar, säger Paula. Men under en period i sitt liv brukade hon stå framför spegeln och öva sig på att med ett avspänt tonfall säga ”Jag vill ha hundra tusen. Jag vill ha hundra tusen…”. Det tycker vi är roligt. Själva brukar vi repetera högt inför jobbiga telefonsamtal. Hon säger att det var först när hon blev invald som delägare i Pentagram som hon började få stora uppdrag och tjäna mer ”I was alone and a woman in the business, so I joined the company of men”.
Hon berättar en anekdot om en kund som bad henne jobba för ett väldigt lågt arvode eftersom jobbet var så litet och kunde hållas enkelt. ”Inga jobb är små och enkla. Du kommer vilja göra en massa ändringar och så kommer jag behöva jobba massor ändå” sa Paula. Kunden insisterade på att det skulle vara ett mycket enkelt jobb. Då erbjöd Paula honom att hon skulle göra jobbet gratis men att han var tvungen att betala 5000 kr för varje ändring han gjorde, hur liten den ändringen än var. Kunden accepterade inte erbjudandet.
Intervjun avslutas i ofrivillig komik när vi ska prata om bildmaterialet till boken. Till Ruths bok fanns inte mycket digitalt och därför har vi lagt ner månader på att få fram material. Vi hoppas att det ska gå lättare den här gången. Vi ger henne Ruths bok (Intelligent gjord, säger Paula, bättre gjord än många stora böcker) och visar på de collageartade uppslagen med privata bilder. Vi vill gärna ha några privata bilder från Paula också men känner oss inte bekväma att fråga det rakt ut, hon kanske kan uppleva det som påträngande. (Har du någon bild på när du solar top-less? Har du problem med spriten!? Har du bedragit din man? Berätta! Berätta mer!). Istället pekar vi på bilden av Ruths vardagsrum och säger med neutral jobbröst: Du kanske har en bild på din arbetsplats som vi kan ha med? Eller en bild på några av dina tidigare kontor? Paula ser förrvirrad ut och säger att det finns bilder av Pentagram men att hon inte tror hon har några från sina tidigare kontor. Vi pekar på uppslaget där en ung Ruth kysser en man passionerat och fortsätter lika tonlöst: Kanske har du en bild på någon tidigare samarbetspartner eller kollega? Paula hajar vinken och säger att visst, hon ska se vad hon kan hitta. Hon tror också att hon har kvar ett brev som Tibor Kalman skickat till henne till invigningen av hennes första designstudio (Koppel & Scher) med lyckönskningen ”Congratulations! I hate your guts.”
Efteråt går vi och möter vår vän Sofia som just flyttat tillbaka till Oslo med sin pojkvän. Dom ser mycket nykära ut. Det gör vi med.

Posted by: 13:07

Categories: Paula Scher, Pengar

Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


*

NEWSLETTER

ARCHIVE

CATEGORIES


TAGS