Låt oss presentera Vince Aletti, mannen som förutom att vara den första att skriva om disco har en av världens största samlingar modetidningar och fotoböcker. Att stiga in i Vinces lägenhet gör oss knäsvaga av lycka (för att vi fick komma) och olyckliga (för att vi någon gång måste gå). Det finns små tomma öar i golvet i havet av bok- och tidningsstaplar, i dessa öar kan man finna en liten soffa eller ett skrivbord. Eller kanske en hög med cd-skivor och kassetter med titlar som Best of acid music. Överallt finns fotografier på män utan kläder.

Vi plockar fram varsitt luktsalt för att inte svimma av hänförelse och går runt i lägenheten. I en korridor ligger tre rum i fil, alla fyllda med böcker och tidningar. På toaletten ligger högar till och med på badkarskanten. Sängen är omgärdad av en mur böcker. I hallen står ett gammalt dokumentskåp där Vince förvarar alla sina Bazaar. När vi möttes på Ruths release erbjöd sig Vince generöst att bistå med sina Junior Bazaar till Lillians Bassmans bok. Han har alla nummer och de få nummer Lillian själv äger har har hon fått av Vince. De är extremt svåra att få tag på. Vi säger att vi försökt bjuda på dem på e-bay någon gång men att de blivit för dyra. ”Jag vet” säger Vince ”det är jag som köper dem.”

Vi tar skissbilder på Lillians tre årgångar av Junior Bazaar. Vince stökar runt i de andra rummen och försöker hitta GQ från ad Mary Shanahans tid i mitten av 80-talet. Marys årgångar visar sig vara efter att Bruce Weber lämnat tidningen i protest – den skulle anpassas och göras mer ”straight” – så de årgångarna har inte Vince.

Vince blev intresserad av tidningar redan som barn. Pappan hade amerikanska fotoårsböcker som han fick ärva och plötsligt såg han sambandet mellan fotografierna i årsböckerna och tidningar, sammanhanget de först använts i. Lite senare, när han blev en seriös samlare på 80-talet, var hans ingång just att han intresserade sig särskilt för vissa fotografer som ovan nämnda Bruce Weber och Richard Avedon.

Som tjugoåring fastnade han för ett omslag han tyckte så mycket om att han rev loss det från tidningen och hade det uppnålat på alla ställen han bodde. Efter ett tag ångrade han att rivit sönder tidningen och gav sig ut på jakt efter en kopia. Och så började det. För oss känns det som att allting vi är med om hänger ihop. Självklart ska vi träffa en tidningssamlare som burit med sig Ruths ikoniska omslag och som äger en gigantisk tidningssamling just tack vare detta omslag, it makes sense.