Thursday 15 October 2009
Darkness and light

Han har tagit en hel del bra foton måste man säga, och i den här dokumentären kan man få se mer av mannen, myten, verken.

I det här klippet berättar Avedon om hur den berömda bilden med Natassja Kinski uppstod och om att han förmodligen skulle ha kunnat försörja sig som spågubbe på tivoli om han inte blivit fotograf eftersom han var så bra på att läsa av ansikten.

I slutet av klippet några av Richard Avedons böcker formgivna av Ruth Ansel och Mary Shanahan.

Posted by: 10:04 1 comment

Categories: Fotografi, Mary Shanahan, Richard Avedon, Ruth Ansel

Friday 25 September 2009
Lartigue–Avedon–Feitler



Fotografen Henri Lartigues (1894–1986) vackra fotodagbok med bilder av mestadels familj och vänner. Lartigue började föra dagbok redan som liten pojke men hann bli nästan 70 innan han nådde det världsrykte han har idag. År 1975 hade han sin första retrospektiva utställning och de resterande tio åren av sitt liv var han överöst med modeuppdrag.

Urvalet är gjort av Richard Avedon och boken är formgiven av Bea Feitler. Här visas första och andra upplagan. År 1970 resp. 1978.

Posted by: 19:42

Categories: Bea Feitler, Fina saker, Fotografi, Lartigue, Richard Avedon

Monday 21 September 2009
Två flugor i en smäll

Det här är en ny bok om Richard Avedon. Boken är formgiven av Yolanda Cuomo och omslaget är Ruth Ansels och Bea Feitlers berömda omslag för aprilnumret av Bazaar 1965.

Posted by: 20:14

Categories: Richard Avedon, Ruth Ansel, Yolanda Cuomo

Friday 18 September 2009
Låt oss presentera: Lillian Bassman



Lillian Bassman är ytterligare en gigant vars namn borde vara mer känt. Hon är mest känd som fotograf men arbetade på 40-talet främst som art director. Upplärd av Alexey Brodovich jobbade de tillsammans på Junior Bazaar, en spin-off till Harper’s Bazaar som var riktad till tonårstjejer.

Efter att vännen Richard Avedon lånat ut både sin fotostudio och assistent till henne när han åkte på en semesterresa, dedikerade sig Lillian Bassman helt och hållet till fotografi och blev en av Harper’s Bazaars mest anlitade fotografer under en tjugoårsperiod. Hennes estetik är elegant och glamorös liksom Avedons och Irving Penns, men mer abstrakt och moody. (Eller arty som vi säger idag.) I slutet av 60-talet tröttnade Lillian Bassman på modevärlden och bestämde sig för att sluta fotografera. Hon stängde sin studio och drog sig tillbaka för att måla.
Många år senare råkade en av hennes väninnor hitta en kasse med tjugo år gamla negativ vilket ledde till att Lillian Bassman återupptäcktes. Idag är hon 92 år gammal och går varje dag till sin studio för att arbeta. Bassman sägs vara förtjust i photoshop och hon retuscherar sina gamla bilder och trollar bort det hon tycker känns daterat. Vi kan alltså inte vara säkra på att fotona ovan såg ut just såhär när dom publicerades för första gången.
KMR Arts i Washington har precis haft en utställning med henne. För oss som missade den, ska som tur var en bok komma ut nu i höst.
Läs en bra artikel här under tiden ni väntar.

Posted by: 19:07

Categories: Fotografi, Harper's Bazaar, Lillian Bassman, Richard Avedon

Tuesday 1 September 2009
Katerina Denzinger



När vi bläddrat igenom alla våra Harper’s Bazaar har vi gjort en oss ny bekantskap, Katerina Denzinger. Hon har med sina snygga illustrationer i nästan varje nummer mellan 1963–1971. Överst ett utvikbart omslag från septembernumret 1965. Under ett fotocollage tillsammans med Richard Avedon från samma år.

Posted by: 12:44

Categories: Harper's Bazaar, Katerina Denzinger, Richard Avedon

Monday 30 March 2009
Either for love or money – there’s no in between




Yolanda Cuomo har ett företag med två anställda. Dom gör flera tidningar och många böcker. Yolanda osar entusiasm över sina uppdrag. Hon försöker alltid att utöka briefen och komma tillbaka med något mycket mer än vad som var tänkt från början.
I Yolandas studio hänger flera citat på väggarna, bl.a det här ovan. Vi hade hört om citatet i en radio intervju och eftersom vi snor skamlöst tryckte vi upp det på våra nya visitkort (fast satt i dingbats). Yolanda i sin tur har tagit citatet från Sylvia Plath.
Yolanda Cuomo arbetade tillsammans med Ruth Ansel inför nylanseringen av Vanity Fair. Båda är upplärda av Marvin Israel som dom betraktar som mentor. Yolanda är mycket yngre än Ruth och ser sig därför som lärling till henne också. “Jag fick mitt första jobb eftersom jag ljög och sa att jag behärskade både repro och sättning” berättar kvinnan som verkar göra vad som faller henne in. “Marvin tog sig an mig även om jag inte kunde någonting, han var nöjd eftersom han inte behövde unlearn me.” Två män har nämnts gång på gång under den här intervjuveckan och de verkar ha varit enormt viktiga för den första generationen kvinnliga art directors. Den ena är Richard Avedon, den andra Marvin Israel.
Vi frågar om hon själv har haft yngre formgivare som hon lärt upp och hon berättar att hon lärde upp den första assistenten och att den första assistenten sen lärde upp den nya assistenten osv. “Vi har alltid varit kvinnor här, vi tänker ofta att vi vill ta in en kille men det har aldrig fungerat. Dom klarar inte av att jobba lika hårt.”
Yolanda berättar att hon också prövat att vara anställd på byrå men inte gillade det alls. Efter sex månader slutade hon med orden: I hate this. And I hate you.
Sen visar Yolanda ett program hon gjort för koreografen Twyla Tharp. “Det var Twyla själv som bestämde formen genom att koreografera formgivaren i photoshop: Copy-Paste! Copy-Paste! Copy-Paste! Stop. Copy-paste!
Vi lämnar Yolanda Cuomos studio och kastar oss in i en taxi till flygplatsen.

Posted by: 02:21 1 comment

Categories: Marvin Israel, Richard Avedon, Ruth Ansel, Vanity Fair, Yolanda Cuomo

Friday 27 March 2009
Hemma hos Ruth Ansel


När vi kommer har Ruth gjort i ordning en liten lunchbuffé; croissanter, en röra av rökt fisk, goda ostar och små äpplen. Tyvärr är det svårt att äta när man är kär. På väggarna hänger dom där bilderna man sett i alla böcker med personliga hälsningar till Ruth. I bokhyllorna finns hyllmeter med böcker och magasin med bokmärken i. Hennes dator är på och det plingar oavbrutet i mailboxen. Ruth är välformulerad trots att vi läst i intervjuer att hon själv tycker det motsatta. Det är omöjligt att förstå att hon är över 70 år. Det känns som att vi samtalar med någon vi redan känner och vi glömmer vår usla engelska för en stund.
Vi frågar om det har funnits något hon tagit till sig redan tidigt i sin yrkesbana och som hon fortfarande bär med sig? Ruth berättar att en viktig sak hon lärde sig genom att arbeta tillsammans med mästare som Diana Vreeland, Richard Avedon, Marvin Israel och Bea Feitler var att hårt arbete är lika viktigt – eller viktigare – än talang. Dom här människorna arbetade konstant. Du måste ta 100 bilder för att få 10 som är bra. Hon sa att den insikten gjorde henne lättad för hon hade aldrig betraktat sig själv som särskilt talangfull, snarare medioker och lite lat.
Vi frågar om det är viktigt att ha auktoritet för att få igenom sina ideér? “Nej, allting handlar om att förföra” svarar Ruth. “Alla dom människor jag arbetade med var incredibly seductive.Varje gång Richard Avedon skulle upp till redaktionen klädde han sig i slips, charmade alla och fick sen precis som han ville. “En annan sak Dick lärde mig var att aldrig vara för innovativ. Folk säger alltid att dom vill ha något nytt, något dom aldrig sett tidigare men det är inte sant! Han sa till mig att du kan bara ta saker vidare små steg i taget. Det är det dom egentligen menar.”
När vi frågar Ruth varför hon tror att det finns så få kvinnor i branschen säger hon att hon inte har något bra svar. Själv hade hon tänkt att hon skulle gifta sig och skaffa barn. “Jag gifte mig två gånger men det visade sig att jag inte var så vidare bra på just det.”

Posted by: 22:34

Categories: Bea Feitler, Marvin Israel, Richard Avedon, Ruth Ansel

Friday 27 March 2009
Om Ruth Ansel

Låt oss presentera Ruth Ansel. Kvinnan som alltid lyckats ringa in sin samtid. På 60-talet blev hon som 25-åring ad för Harper’s Bazaar tillsammans med Bea Feitler. På 70-talet blev hon ad för The New York Times Magazine där hon stannade i 10 år. Och på 80-talet blev hon ad för Vanity Fair. Efter det har hon haft sin egen studio, Ruth Ansel Design och har bland annat formgivit böcker, nu senast den 1 m höga boken om Peter Beard. Idag är hon över 70 år och fortfarande verksam. Ruth är Stor. Alla vi träffat har talat om henne med enorm respekt. Det är Ruth vi drömt mest om att träffa även om vi inte vågade hoppas att det skulle bli så.
Ruth lägger ut falska e-mail adresser på nätet för att slippa bli kontaktad. För snart ett halvår sedan tog vi mod till oss och ringde henne, ett samtal som slutade med att hon barskt sa att hon skulle “kolla upp oss”. Efter det hörde vi ingenting. Efter en nervös väntan kom ett mail från Ruth där hon berömde våra arbeten. Ingenting i vårt yrkesliv har haft lika stor betydelse. Det kändes som att få en inbjudan till ett sällskap, en öppnad dörr. Är det så här det känns att få vara med?
Man ska inte gradera sina stjärnor men om vi är tvungna så väljer vi Ruth Ansel. Imorgon ska vi träffas, behöver vi säga att vi är förväntansfulla?

Posted by: 13:34 1 comment

Categories: Bea Feitler, Harper's Bazaar, Richard Avedon, Ruth Ansel, Vanity Fair

Friday 27 March 2009
Evidence


Vi måste tjata lite till om boken Evidence. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad som är så bra med den. Storheten är subtil. Anders Wester har formulerat det bättre när han säger att det är en bok som har en själ. Kanske är det inte den sorts formgivning man drömmer om att göra när man är 25 men senare, när egot har lagt sig.

Posted by: 13:32

Categories: Anders Wester, Fotografi, Mary Shanahan, Richard Avedon

Wednesday 25 March 2009
Mary Shanahan

Mary Shanahan är creative director på tidningen Town and Country som ligger på 33:e våningen i en byggnad som har ett vattenfall i entrén och en anställd som hjälper en att trycka på hissknappen. En sak som slår oss med flera av de kvinnor vi ska träffa är att de började arbeta i en tid då karriärsplanering inte var ett ord man lärde sig i grundskolan. De har istället varit intresserade av något, men inte haft några planer på att kunna förvandla det till ett yrke. Carin Goldberg, Janet Froelich, Ruth Ansel och Paula Scher gick på konstskolor och har lärt sig yrket genom att vara lärlingar hos äldre kollegor. Flera av dom säger också att dom lyckades få chansen att jobba trots att de egentligen inte var kvalificerade. Det hade inte varit möjligt idag, tror Mary Shanahan.

Mary halkade in i branschen genom sitt intresse för fotografi och litteratur. Hon berättar att hon egentligen lika gärna hade kunnat bli författare men att hon kom att intressera sig mer för det visuella. Hon säger att slumpen spelat stor roll i hennes yrkesliv, saker har bara råkat hända.
Efter diverse kortare uppdrag på olika tidningar, hamnade hon så småningom på tidningen Rolling Stone i San Francisco. Där jobbade hon som bildredaktör och hade ett nära samarbete med chefredaktören Roger Black som hon också nämner som en person som har varit väldigt betydelsefull i hennes yrkesliv. Så småningom blev hon ad för tidningen, men slutade för att leva i Paris med sin man en tid. “Jag var nygift och ville inte jobba så mycket”. Sen gick hon vidare till mattidningen Cuisine. Och därefter vidare till franska Vogue i ett par år och sen hem igen för att bli Richard Avedons personliga ad. Hon förklarar att hon aldrig arbetat utifrån en ambition att skaffa sig en karriär, utan utifrån en önskan om personlig tillfredställelse. Det är intressant att hon aldrig satsat på sin karriär, men ändå haft en så länge. För att hon är så bra antagligen.
Mary säger att hennes styrka är att förstå fotograferna, vilka de är och vad som är deras vision. Hon säger att hon inte tycker att hon är särskilt stark typografisk och hon alltid väljer att betona antingen foto eller typografi, aldrig båda två.
Vi bad Mary Shanahan berätta om boken Evidence som hon gjort om Richard Avedons arbeten, en bok som hon både formgav och var redaktör för. Evidence är en av de finast formgivna böcker vi sett och vi började både rodna och tåras när vi sa det till Mary på sjungande Swenglish. Richard Avedon (vännerna kallar honom Dick) gick aldrig klart skolan, var förmodligen dyslektisk och helt självlärd. Men samtidigt brilliant, han hade läst allt, sett allt, var nyfiken på allt och Mary tycker att det syns i hans arbeten. Med boken ville hon samla ihop olika saker ur hans liv; hans böcker brev, bilder och kontaktkartor, ihopblandat som i en skattkista där andra skulle kunna upptäcka hans värld.
Vi tycker att Mary gjort så fantastiska arbeten och vi beundrar henne enormt. Dessutom erbjöd sig Mary att ta dit alla sina tidningar så att vi kunde få komma upp till kontoret en annan dag och bläddra i dom och kopiera det vi önskade. Vi var tvungna att fråga henne fem gånger på lite olika sätt för att förstå att det verkligen var det hon menade. Så imorgon blir det vattenfallet, hisskillen, 33:e våningen all over again. Och näsan i gamla tidningar.
Livet leker.

Posted by: 21:57

Categories: Mary Shanahan, Richard Avedon

NEWSLETTER

ARCHIVE

CATEGORIES


TAGS